torsdag 28 november 2013

Lite tankar just nu

Ibland blir det sånt kaos i mig. I söndags fick jag sån ångest när jag lovat bort mig.  Eftersom jag ändå haft en ganska ok period så blir det mest kaos. Kaos för att jag inte får nåt grepp om vad som orsakar det hela. Kan inte reda ut tankarna utan de överfaller mig så brutalt. I söndags fick jag stanna längst vägen till Hässelby för att kissa. Stressen verkar fylla blåsan på en sekund. Men jag kom ju iaf tillslut iväg. Satte mig i bilen och lät tårarna rinna. Ett stopp på vägen. Sen var jag där. På skakiga ben och med rödgråtna ögon. Men det var familjen och det kändes ok att vara som jag var. Dock fick mamma inte krama mig riktigt för risken fanns att tårarna skulle spruta! 
Sen fick faktiskt Sara övningsköra hem. Ganska skönt på ett sett för jag var så slut!

Idag hade jag uppföljning på KBTn. Fick ångest där. Det börjar med värme. Nästan så att kroppen brinner på vissa ställen. Nu innan jag började skriva fick jag kraftigt ångestpåslag. Det var hunger som triggade igång.
Just nu är jag så oerhört känslig för alla kroppsliga funktioner. Ångesten kan sättas igång av precis vad som helst. Det gör att det allt mer känns kaosigt. Hoppas det är någon form av "fas" som snart går över.

Är rädd för att De runt mig ska tröttna på mig. Tänka att "alltid ska det vara nåt med henne". För det är lite så som jag tänker om mig själv. Dessa konstanta skuldkänslor som bara väller över mig.
Blä! 
Behöver jobba på så mycket känns det som just nu att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.

Psykologen säger att jag verkar vara för hård mot mig själv. Och att jag borde belöna mig när jag gör saker som faktiskt är jobbigt för mig. Det är svårt.
Svårt att belöna sig för att göra något som människor gör varje dag.

Att jag så ofta glömmer att alla är olika!

/Linda

söndag 17 november 2013

Förbandslåda för psykisk ohälsa


Gå in på länken nedan och läs om den nya sortens förbandslåda!


http://www.hjarnkoll.se/Om-kampanjen/Om-hjarnkoll/Ny-losning-Psykisk-forbandslada/

Magkänsla


 Sitter vid skrivbordet hemma och skriver nu. Blir inte så ofta att jag sitter här nu när det går så lätt att blogga från mobilen. Så mycket lättare tillgång när jag behöver skriva av mig.

Nu borde jag egentligen vara hemma hos A´s föräldrar. Men känslan jag hade när vi stod i hallen kändes inget vidare. Att jag hade ångest var inget konstigt i sig. Det hade jag nästan förväntat mig. Men känslan av att inte kunna kontrollera det om det blev värre satt som en klump i magen.
Har väl egentligen haft en del dagar när jag har "hanterat" ångestattacker. Men idag kände jag att jag inte har den kraften. Känns mer som att jag skulle gå under.

Anledningen att det är så jobbigt idag kan vara flera. Först den "vanliga" ångesten för att åka iväg och hem till någon annan. Det andra stavas mat. Tycker att det ibland är så fruktansvärt jobbigt att äta med ångesten. Det tredje är att hans farbror med fru och barn och farmor kommer på lunchen. Det är lixom själva anledningen till att vi ska ses. Och där sätter jag nog pressen på mig själv en del.
Jag vet inte alls vad de har för erfarenhet och vetskap om ångest. Och jag vet faktiskt inte hur bekväm A är med att vara öppen med min ångest. Känner inte att jag helt kan vara avslappnad i mig själv. Kan jag sätta mig å gråta där och vara kvar i ångesten? Svaret är nog nej.

Kan bli lite störd på mig själv. Jag inbillar mig att jag är öppen med vem jag är och hur jag mår.
 Men hade jag varit helt öppen med det kanske det inte ens skulle vara ett problem.
Vill ju, mycket för A´s skull inte att hans släkt ska rynka på näsan åt mig. Därför vill jag vara den bästa versionen av mig själv när jag träffar dem. Vilken version nu det är!

Förra veckan fick jag ångestattack på dagis. Det var hemskt och jag fick ringa efter hjälp. Resten av den veckan var tuff och jag gjorde mycket som jag egentligen hade velat undervika. Men jag gjorde det och är precis så det ska göras. Det är det jag får lära mig i KBT som jag gått på. Och egentligen något som jag lärt mig för längesen.
Men idag har jag en konstig känsla. Men å andra sidan så kan jag inte riktigt lita på känslorna alltid. Speciellt inte när det drar igång av vanlig magont.

Ibland, lite som idag kan ångesten dra igång lätt. Räcker ibland bara att jag blir kissnödig så
 drar hela alltet igång och jag är inte tillräckligt "stark" i mig själv för att behålla balansen och logiken.

Känner mig lite trött på att hantera och våga vara i ångesten. Vissa dagar orkar jag bara inte.

Men jag ska åka dit, men kommer lite senare och hoppar över ätandet den här gången.

/ Linda


lördag 9 november 2013

Idag har jag laddat för att gå hem till en kompis på kvällen. Har legat i soffan hela dagen. Det är lite tudelat om hur bra det är.. Men jag är stressad och har varit hela dagen. Försöker förklara för mig själv att det är något trevligt jag ska göra. Bara för mig. Ingen press.
Anledningen till att det är såhär idag är för att i torsdags fick jag ett bakslag. På dagis. När jag hämtade F och N. Jag blev så rädd och paniken var ett faktum. Hade känt ångesten hela dagen och jag var stressad, men tänkte att det brukar gå över. Den här gången gjorde det inte det. Satt på golvet på toan på dagis och försökte hålla mig samman. Ringde efter hjälp. När pappa var påväg vågade jag mig ut från toan och på med resten av franks kläder. Hela kroppen skakade och jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Pappa kom, sen Andreas och tillslut barnens pappa. Jag var kvar, vilket jag tror var bra. I bilen hem grät jag nästan okontrollerat. Kände mig så misslyckad men försökte att inte väga in för mycket i det. Bakslag är vanliga. Det vet jag. Lik förbannat är det så jävla jobbigt för att nu pendlar jag så mycket mellan känslor och logik. 
Att ångest och panik kan göra såhär med mig. Att jag tvivlar på mig ur alla aspekter . Självförtroendet får en törn och osäkerheten och ångestframkallande tankar breder ut sig.

Men jag försöker ta en sak i taget. Och försöker att inte vara så hård mot mig själv. Alla har sina svårigheter. Det här är min.