Igår gick gapskrattet snart över i tårar och högljud gråt.
Idag fick jag höra om sorgliga saker och hela min dag har ångesten bott i mitt bröst. Sorg, rädsla och empati.
Jag känner mig sorgsen.
Det har lixom blivit för mkt.
Att dagligen tänka på lilla Rasmus har jag lixom accepterat, samtidigt som jag jobbar starkt med att vara här och nu.
Att den stora världen är galen försöker jag på något vis skärma av. Att krig pågår och att vi stängt våra gränser för människor i nöd har fått mig att skaka av ilska och förtvivlan. Men om jag tänker mer på det går jag snart sönder.
Jag kan inte längre se på nyheterna, jag orkar helt enkelt inte.
Känns som en skakig start på året det här..
