När det drabbar andra

Idag drabbade min ångest ett av mina syskonbarn. Vi skulle åka på museum med hans mamma å syskon. Men jag ställde in.

Min syster blev besviken och skrev några hårda ord till mig. Dom sårade men jag förstår henne oxå.

Jag vet att han kommer över det, skickade även ett sms till honom för att försöka förklara lite vad som händer med mig och säga att det är ok att bli besviken på mig. Jag blir ju det själv.

Jag vet ju i efterhand att vi borde åka i två bilar. Då känns det inte som att allt hänger på mig, för det är den känslan som ställer till det. Jag klarar lixom inte av pressen. Så hellre gör jag "folk" besvikna innan än under. Det är egentligen dumt för då undviker jag. Men när barn är med så blir det så mkt svårare.

Känns som att jag inte haft dåligt samvete på ett tag så det var väl dax nu..

:(

Mkt jobbigt nu

Ångestvågorna avlöser varandra och tårarna rinner nedför mina kinder.

Har under en tid känt mig matt. Inte riktigt orkat ta tag.

Det som ofta får mig att känna såhär är tankarna på barn.

Skulle jag klara att vara gravid? Föda? Och sen ta hand om ett barn?!

Vet inte är svaret på alla tre. I vissa stunder tänker jag att klart jag kan, men de är inte långa.

Jag känner mig ensam. Ensammast i världen just nu.

Kanske borde en sån som jag inte ha barn. Det är ett stort beslut och det känns som för stora frågor att ens fundera på. 

Jag är rädd. Rädd för att vara gravid och rädd för att aldrig vara det.

Vill inte spendera mig liv med att ångra och sörja att jag aldrig fick barn.

Kan inte föreställa mig ett liv där vi inte skulle ha det. Men jag är rädd. Rädd för att få ta så stort ansvar. Hur mkt ledighet kommer A kunna ha i framtiden?

Det känns tomt och ensamt i huset när bara jag är här. 

Känner mig förvirrad i alla mina känslor och önskade att jag kunde stänga av.

Önskar att det fanns nån därute som kunde säga vad som är bäst.

Tänk om vi sätter ett barn till världen som jag inte klarar att ta hand om. Att ångest och depression tar över mig. Att jag inte kan ta hand om mitt barn.

Jag är bara så jävla rädd. För allt känns det som. 

Det är dag 2 på semestern. Å jag sitter i soffan med ångest..