Höst

På bara en dag kom hösten med regn och blåst.

Nu, ganska sent på en tisdag är det minusgrader. Fler än två. 

Har blivit en del varma duschar och bad för mig, blir inte riktigt varm ordentligt efter jag varit utanför hemmet. Delvis kan det bero på att jag inte riktigt uppdaterat mitt klädtänk till snålblåst och regn.

I kroppen känns det i mellanåt lite stressigt. Men egentligen känner jag att jag har full koll.

Det är lite som att kroppsminnet minns andra höstar och automatiskt börjar känna stress. Det är lixom så att magen är lite oroligare när jag går hemifrån, andetagen blir lite tyngre och svåra att få ner i magen.

Men jag är medveten om det, hoppas det gör mig lite klokare. Känner efter ganska mycket, det gör jag verkligen. Men det är lite som en säkerhetsåtgärd. Så att jag inte ska missa om jag börjar bli sämre. Det skapar lite oordning och en aningens för mycket känna efter. Men övning ger färdighet. Nästa höst är allt förhoppningsvis lite bättre, lite lättare.

Känner att det lätt samlas lite för mycket tankar i huvudet, att skriva lite här kan nog underlätta. Att skriva ner tankar,idéer eller vad nu som snurrar är ganska klokt. På så vis så behöver inte energi tas till att komma ihåg allt det som slåss i mitt huvud. Då kanske ingen behöver slåss. Win, win helt enkelt.

God natt!

#sagolikfest

Fest på Bibblan. Tre ord jag aldrig trodde jag skulle säga.. 

Mitten av aug.

Andra veckan på jobbet och det känns bra. Vi renoverar och förnyar. Men när det väl är klart hoppas jag att min chef prioriterar vår arbetsgrupp, är tydlig med öppenhet och håller och eventuellt startar samtal som verkar behövas.

Har sovit lite dåligt på nätterna dock, vaknar minst 2 ggr och måste oftast kissa. Kan bero på att jag glömmer att dricka under dagen och blir mycket på kvällen. Försöker få iordning på det, inte så kul att vara slut innan ungdomarna ens börjat skolan..

Det är ganska skönt med lite vardagslunk även om sommaren kanske fick ett för abrupt slut. Vill gärna hinna åka lite mer båt innan den måste tas upp..

/Linda 🚤

Robin Williams

Vaknar upp till nyheten att Robin Williams är död. Troligen självmord och att han lidit av depressioner en längre tid. 

Under dagen har jag känt mig mer och mer nere. 

Den här bilden känns så talande idag. Jag har burit många masker och gör det även idag. Och tydligt är det att även vad Robin Williams gjorde. 

När jag hörde presskonferansen och journalisternas makabra frågor om hur han hittades, hur kroppen hängde, då brast det. Tårarna rann och jag kände mig så dum. En skådis, en främling för mig. Varför blir jag så ledsen.

Jo för jag tänker på mig själv. Den där riktigt mörka perioden när jag inte visste om jag skulle orka med. Och att bära det inom sig gör det på nåt vis värre tror jag.

Jag minns när jag sa det högt, jag var livrädd och mådde så fruktansvärt dåligt när jag en morgon kom till jobbet. I dörren möter jag en medarbetare, vi har jobbat en del tillsammans och henne har jag alltid känt förtroende för. Så när hon frågar mig hur det är börjar jag gråta. Och säger att jag inte vet om jag orkar leva längre.. Sen minns jag inte så mycket mer men vet att det var nåt som lättade där och då.

Det jag tänker på när jag hör presskonferensen är sorg.

Sorg över att en människa ska behöva uppleva rädslan och ångesten när man först inser att "snart orkar jag inte längre"

Att ta stegen att hänga sig i ett skärp som de tror att han gjorde.

Vad tänkte han när han förberedde, var han ledsen eller hade han fått det där lugnet de säger att man känner när man bestämt sig. 

Obesvarade frågor lämnas ofta kvar.

Det minns jag att jag inte skulle göra. Jag hade planen på hur jag skulle göra och vem jag trodde skulle klara det bäst att hitta mig. Och att jag skulle lämna ett brev och förklara så mycket jag kunde. Att jag var maktlös under krafterna som slet i mig inifrån.

Tårarna rinner när jag skriver det här. Hur kan en depression utplåna ens vettiga tankar om sig själv, trycka ner och förminska en människa.

Att få en att tro att alla skulle ha det bättre utan dig.

Jag önskar ingen den känslan. Och inte heller rädslan över att kunna känna så igen.

RIP Robin Williams

Och alla andra som förlorat mot depressionen och ångestens starka grepp.

Ett adjö

I torsdags var jag borta från jobbet för att vaka vid morfars sida. Alzheimersen tog snabbt över och infektionerna har avlöst varandra. Hans kropp skulle inte klara många fler. 

I torsdags satt vi, jag, mina systrar, mormor, mamma, morbröder på hans rum. Pratade med varandra och morfar där han låg i sin säng. Ögonen stängda och andningen tung, men vi vet att han hörde oss. Vi pratade minnen, berättade historier, sjöng och stöttade varandra.

På fredagen var jag tillbaka, likaså de andra. Hade redan sagt hejdå till min fina morfar på torsdagen men kände att trösten av att vara med släkten och att finnas där för mormor var viktig.

Fick bryta upp framåt em för att åka till jobbet. Strax innan midnatt somnade han in. Morbror ringde mig vid 24 när jag precis kommit hem. Kändes skönt att han fick somna in med mormor vid sin sida och att vi alla fick möjlighet att säga hejdå.

Var själv hemma och grät ett tag. Att vänja sig vid döden är för mig en omöjlighet.

I lördags var vi tillbaka hos morfar. Fick se att han fått frid och det såg precis ut som han precis skrämt ett barn och var Påväg att spricka upp i ett leende. Kusinens son Ludvig beskrev allt så fint.

Igår träffade jag mormor. Blir en del sådana dagar under min första semestervecka.

Vila i frid morfar ❤️

/Linda 

Om svackor

Svackan varade i några dagar. De dagar försökte jag hålla mig själv under kontroll och kämpa med att undvika att tänka på framtida saker som jag i många stunder tvivlar på om jag klarar. Tänk att några få dagar med ångest kan ställa till det så mycket med min självkänsla och självförtroende. Jag förlorar all förmåga att tänka positivt. 

Jag som i så många längen är en stark person. Jag tappar allt på några sekunder.

Efter en svacka, hur kort den än må vara så tar det tid att lita på min kropp igen. Illamående kan jag läsa in så mycket i och ångest är ett faktum.

Jag litar inte på min kropp. Jag litar inte på mig själv, eller min förmåga att klara av de, för andra simpla vardagliga saker.

Rädslan av att förlora kontrollen är stark och mäktig.

 Rädslan för att igen inte vilja leva gör sig påmind vid minsta svacka.

Men nu är jag på andra sidan svackan med en vecka kvar till semester. Och jag ska försöka ta en dag i taget.

Semester är faktiskt inte så enkelt som man tror.

Bild från gårdagens midsommarafton.

/ Linda 

Måndag

Vaknar upp med känsla av obehag. Mår illa och har ont i magen. Kl är snart 10 och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Om 2 h ska jag på massage. Välbehövligt, men delar av min kropp vill inte. Vill bara stänga av och somna om.

Å vakna när de här känslorna försvunnit.

Blir så rädd när jag känner såhär, är det en svacka eller kommer jag falla djupt. Tecken på depression är många. 

Vill verkligen inte. Orkar inte. Fokus styrs till alla känslor i kroppen. Blir lite rädd. Vad gör man när dessa känslor kommer? Höjer medicinen? Känns skönt att jag ska träffa min samtalskontakt idag.  Men nu vill jag bara grina och somna om. 

Röd torsdag

Förändringar på jobbet till det bättre. Skönt att det äntligen känns roligt att gå till jobbet. Men känner starkt behov av en paus. Semester är nog välbehövligt för oss alla, för att kunna börja om lite från början.

tror att jag har en liten begynnande 30 års kris eller nåt. har börjat att spraytana mig rätt regelbundet, i måndags fick jag ögonfransförlängning. Har gått ner några kilo i vikt. Visserligen inte tillhörande nån form av kris utan mer för att det behövs. Belöningar för vikten har varit hårtoning och nu har jag förtjänat att klippa mig. Ska bara hitta tiden till det.

Min möbelkurs är slut och saknar det. Har lite svårt att få tid och ork till pysslande och fixande.
 
Just nu har jag en välbehövlig bara vara hemma dag....

Lite läsning

För att skingra tankarna och inte tänka på allt strul på jobbet har jag dykt ner i böckernas värld igen.

Nu läser jag Analfabeten som kunde räkna. Absolut bra, men inte alls som hundraåringen.

Innan den så läste jag Fredrik Backmans bok, En man som heter Ove. Väldigt överraskad blev jag. Läser Fredriks blogg som är väldigt rolig och därför blev jag glatt överraskad över den seriösa och allvarliga sidan. Även om han rullar in det i humor. Kommer definitivt läsa de andra av hans böcker.

För övrig har jag varit med Sara idag och spraytannat oss. Jag är jättebrun och det känns himla ovant. Hoppas inte allt försvinner i duschen!

Tillbaka till boken!

Jobbigt på jobbet..

Två av de tre jag jobbar med klarar inte av mig. De klarar inte av min personlighet och att jag drar ner stämningen och sänder ut negativa vibbar. Vi hade ett möte och de fick slänga ur sig allt d tyckte om mig. Jag bara tog emot. Nu har det gått två veckor och vi har varit på möten en och en. Rätt svårt att lösa min personlighet. I övrigt känner jag inte att det är min personlighet. Kanske är det dem som drar fram den sidan hos mig. Nu pratar vi inte med varandra. Grinade när jag kom hem från jobbet igår. Då var det bara vi tre som jobbade hela dagen.

Vad är det för vuxna människor som inte kan komma till mig och säga att när du tex pratar om din ångest så drar det ner mig? Är det så svårt? Då hade jag ju vetat och kunnat jobba med det. 

Men det mesta är spekulationer för till mig har de inte direkt uttryckt något. 

Skitdåligt kan jag tycka. 

Jag är en människa som är öppen med min psykiska hälsa och jag tänker inte skämmas längre. Tråkigt att de inte kan acceptera människor som är annorlunda. 

Hade nån av dem kommit till mig med sina funderingar om vad jag pratar om så hade jag gladeligen tagit kritiken till mig.

Men de gick på min personlighet. Att det är min personlighet. Det är första gången jag har blivit beskriven så. 

Så ja, jag har tankar på att sluta. Vilket gör mig både ledsen och arg. Den ena har bara ett vik och den andra planerar att gå i pension om tre år. De båda räknar ner. Det gör inte jag. 

 Har funderat på möjligheter och varianter men jag har svårt att se att det på någotvis blir bra. Att jobba på en annan gård är en tanke. Men jag tror att lämnar jag träffen så ska jag nog lämna hela enheten och börja om.

Men även där blir det knepigt. Jag har ingen direkt utbildning och har ingen som helst aning om vad jag vill göra annars. Jag har fram tills nu trivts bra på mitt jobb och ungdomar är kul att jobba med. 

 Är kluven, arg, frustrerad och ledsen. 

Har sagt till mig själv att jag ska ge mig påsken att fundera lite och vila ut. Men sista april är min deadline. Då kan jag förhoppningsvis förhandla mig fram till en månads uppsägningstid ist för 3 och i värsta fall ta nåt litet sommarvik för att köpa mig lite tid. 

Ekonomiskt klarar vi oss hyfsat. Men tankar på hus och barn kan vi genast glömma.

Allt för många och stora beslut att ta..

Men nu ska jag försöka ha lite påsk och inte tänka allt för mkt på denna skit!

/ Linda 

Nästan midnatt

Dumt nog känner jag mig rätt pigg. Klockan är snart 12. Jättedumt. 

Tänker väl lite på allt möjligt och ingenting. Har lixom inte lust att sova.

Idag har vi varit på tre husvisningar. Kul att börja se sig omkring. Men svårt att föreställa mig bo någon annanstans än här. Min alldeles första egna lägenhet. Som jag kunnat köpa alldeles själv.

I augusti är det 8 år sen jag flyttade in. Tiden går fort.

I närmare två veckor har jag skjutit upp att ringa mormor. Det här med att morfar bor på hemmet har varit svårt att ta in. Har hälsat på honom en gång. När jag körde därifrån rann tårarna i mängder. Knappt så att jag såg vägen framför mig.

Och jag är nog rädd för mormors känslor. Hon är en gråtare, precis som jag. Och just nu orkar jag inte gråta. Men känslan av att medvetet skjuta upp ett egentligen vanligt samtal gnager lite. Det är inget som säger att det faktiskt kommer gråtas.. 

Det är så dumt att skjuta upp saker!

Ska försöka mig på det här med att sova igen. Se om min app med lugnande musik kan hjälpa. Plinkiplonkimusik kallar jag det.

Boken om mig?

Redan efter de första sidorna undrade jag hur de kunnat skriva en bok om mig utan att vi träffats!

 

Födelsedagen blev lite av en kamp.

Men jag kom till jobbet, fick en del ångestvågor men var kvar. Precis så som jag ska göra.

Blev mycket tårar under dagen och inte vara för ångesten.

Morfar blev av morbröderna körd till ett korttidsboende. Men han kommer förmodligen aldrig hem igen. Mormor orkar inte ta hand om honom. Sista tiden har det gått fort, det är inte morfar där inne längre. Alzheimer har lixom tagit över helt. 

Han var inte helt nöjd med sina söner (vet inte om han vet att de är just sönerna) och kände sig lurad när d kom till boendet.

Även om morfar inte varit närvarande så varje kväll har han tagit mormors hand när d gått till sängs. Men natten till fredag  fick han gå å lägga sig utan mormor. För första gången på över 60 år. Jag vet inte hur det har gått. Ingen får hälsa på morfar på 4 dagar. Gör så ont i mitt hjärta.

För att inte tala om sorgen mormor måste känna. Mitt hjärta blöder.

Idag känner jag mig rätt färdig. Mamma i Malin ska åka till mormor å fika. Men jag är inte i tillräcklig balans för det. Jag å A ska till Berghem. Men jag känner att jag egentligen inte orkar. Så tar ett moget beslut (tror jag iaf) och bestämmer att inte åka nånstans. Behöver tid för mig själv. Kanske grina ur mig alla känslor. 

Så jag har nog lite åldersångest. För varje år jag blir äldre så blir alla andra det oxå. Usch vad livet ska pröva en.

/Linda 

Födelsedagen..

..och jag vaknar med sån ångest. Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men jag tänker på Maggan som gick bort för 7 år sen. Morfar som blivit sämre. Tänker på att få barn. Skrattar nästan åt mig själv. Så dumma saker att tänka. Men svårt att styra. Så idag är en sån där inte så bra dag. Kan inte styra dem, de siktet i att jag fyller år idag. 

För en kort stund minns jag känslan av konstant ångest och jag blir rädd och ångesten ökar lite till. Sitter och gråter på sängkanten och hoppas att det släpper lite.

Försöker se nåt positivt i det hela. Andra dåliga dagen sen jag började jobba. Och då har det faktiskt hänt en del saker. Nu gäller det att vara stark och orka åka hemifrån. Å försöka leva en minut i taget.

Hoppas inte det här sätter tonen för mitt liv som 29 åring..

Februari

Tiden springer snabbt förbi. Idag har det varit vår ute.

Mitt ptpass på gymmet blev inställt så jag tog en promenad i solen. Hittade en bänk i lä där jag njöt en stund.

Idag känner jag nog att jag tagit hand om mig själv. Först möbelkursen, där jag för övrigt multitaskade järnet och sen egen tid i solen med Adam & kompanis podcast som sällskap.

Dagarna går fortfarande upp och ner, minst ett tillfälle i veckan känns det motigt med ångest upp över öronen. Men jag vet, det går över.

Har bestämt att jag inte får ge upp fören jag gråter. 

På torsdag fyller jag 29 år. Kan inte fatta att jag faktiskt klarat mig igenom de tunga år som varit.

Kanske blir det bättre.

God natt!

Virrvarr av mycket

Det blev en inte alls så lugn första vecka på jobbet. Mycket känslor har varit i omlopp. Förvirring, besvikelse, ilska och någon form av sorg.

Jobbiga saker flöt till ytan och plötsligt vändes tillvaron upp och ner och en arbetskompis fick gå. 

Man vet aldrig vad som pågår inom en annan människa, där kan det gömmas mycket. 

Så kanske blir det kommande vecka där det vardagliga med rutiner verkligen startar.

Efter dessa två arbetsveckor är jag helt färdig! Att min kurs inte har startat än är nog ganska så bra, men jag längtar efter att få sätta igång att "slöjda" lite.

Nu dax att avsluta denna söndag. 

God natt!

2014

PEn vecka av året har gått. Det har varit upp och ner kan man säga. Mycket oro i kroppen. Och grunden för det är sannolikt att jag ska börja jobba imorn. Tillbaka på jobbet efter 6 månader.

Tänk om jag inte klarar det? Fast varför skulle jag inte? Men om jag får ångest då? Fast fått flera ångestattacker på senaste och stannat kvar och ridit ut dem. Bl.a. På nyår. 

Det kommer att gå bra. Finns inget utrymme att fundera så mycket. Och det ska ju bli skönt med rutiner.

Ändå är jag så nervös redan nu att jag vill kräkas och gömma mig under täcket. 

Kommer förmodligen bli en rätt påfrestande första vecka. 

Men jag ska fortsätta att leva efter mottot "en dag i taget" Och det är väl inget att skämmas för. Jag är psykiskt känslig människa som behöver leva så. 

Lider av ångest och vad det verkar som, återkommande depressioner. Så ser mitt liv ut och jag jobbar på att hitta den ultimata lösningen för just mig. Så jag kan leva ett lika bra liv som alla andra. Fast på mitt sätt. 

Så heja 2014!