Födelsedagen blev lite av en kamp.

Men jag kom till jobbet, fick en del ångestvågor men var kvar. Precis så som jag ska göra.

Blev mycket tårar under dagen och inte vara för ångesten.

Morfar blev av morbröderna körd till ett korttidsboende. Men han kommer förmodligen aldrig hem igen. Mormor orkar inte ta hand om honom. Sista tiden har det gått fort, det är inte morfar där inne längre. Alzheimer har lixom tagit över helt. 

Han var inte helt nöjd med sina söner (vet inte om han vet att de är just sönerna) och kände sig lurad när d kom till boendet.

Även om morfar inte varit närvarande så varje kväll har han tagit mormors hand när d gått till sängs. Men natten till fredag  fick han gå å lägga sig utan mormor. För första gången på över 60 år. Jag vet inte hur det har gått. Ingen får hälsa på morfar på 4 dagar. Gör så ont i mitt hjärta.

För att inte tala om sorgen mormor måste känna. Mitt hjärta blöder.

Idag känner jag mig rätt färdig. Mamma i Malin ska åka till mormor å fika. Men jag är inte i tillräcklig balans för det. Jag å A ska till Berghem. Men jag känner att jag egentligen inte orkar. Så tar ett moget beslut (tror jag iaf) och bestämmer att inte åka nånstans. Behöver tid för mig själv. Kanske grina ur mig alla känslor. 

Så jag har nog lite åldersångest. För varje år jag blir äldre så blir alla andra det oxå. Usch vad livet ska pröva en.

/Linda