Födelsedagen blev lite av en kamp.

Men jag kom till jobbet, fick en del ångestvågor men var kvar. Precis så som jag ska göra.

Blev mycket tårar under dagen och inte vara för ångesten.

Morfar blev av morbröderna körd till ett korttidsboende. Men han kommer förmodligen aldrig hem igen. Mormor orkar inte ta hand om honom. Sista tiden har det gått fort, det är inte morfar där inne längre. Alzheimer har lixom tagit över helt. 

Han var inte helt nöjd med sina söner (vet inte om han vet att de är just sönerna) och kände sig lurad när d kom till boendet.

Även om morfar inte varit närvarande så varje kväll har han tagit mormors hand när d gått till sängs. Men natten till fredag  fick han gå å lägga sig utan mormor. För första gången på över 60 år. Jag vet inte hur det har gått. Ingen får hälsa på morfar på 4 dagar. Gör så ont i mitt hjärta.

För att inte tala om sorgen mormor måste känna. Mitt hjärta blöder.

Idag känner jag mig rätt färdig. Mamma i Malin ska åka till mormor å fika. Men jag är inte i tillräcklig balans för det. Jag å A ska till Berghem. Men jag känner att jag egentligen inte orkar. Så tar ett moget beslut (tror jag iaf) och bestämmer att inte åka nånstans. Behöver tid för mig själv. Kanske grina ur mig alla känslor. 

Så jag har nog lite åldersångest. För varje år jag blir äldre så blir alla andra det oxå. Usch vad livet ska pröva en.

/Linda 

Födelsedagen..

..och jag vaknar med sån ångest. Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men jag tänker på Maggan som gick bort för 7 år sen. Morfar som blivit sämre. Tänker på att få barn. Skrattar nästan åt mig själv. Så dumma saker att tänka. Men svårt att styra. Så idag är en sån där inte så bra dag. Kan inte styra dem, de siktet i att jag fyller år idag. 

För en kort stund minns jag känslan av konstant ångest och jag blir rädd och ångesten ökar lite till. Sitter och gråter på sängkanten och hoppas att det släpper lite.

Försöker se nåt positivt i det hela. Andra dåliga dagen sen jag började jobba. Och då har det faktiskt hänt en del saker. Nu gäller det att vara stark och orka åka hemifrån. Å försöka leva en minut i taget.

Hoppas inte det här sätter tonen för mitt liv som 29 åring..

Februari

Tiden springer snabbt förbi. Idag har det varit vår ute.

Mitt ptpass på gymmet blev inställt så jag tog en promenad i solen. Hittade en bänk i lä där jag njöt en stund.

Idag känner jag nog att jag tagit hand om mig själv. Först möbelkursen, där jag för övrigt multitaskade järnet och sen egen tid i solen med Adam & kompanis podcast som sällskap.

Dagarna går fortfarande upp och ner, minst ett tillfälle i veckan känns det motigt med ångest upp över öronen. Men jag vet, det går över.

Har bestämt att jag inte får ge upp fören jag gråter. 

På torsdag fyller jag 29 år. Kan inte fatta att jag faktiskt klarat mig igenom de tunga år som varit.

Kanske blir det bättre.

God natt!