Ångesten och sorgsenheten äter upp mig innifrån. Har varit väldigt tuffa och jobbiga dagar. Efter helgen kommer det nog visa sig om jag blivit starkare. Helgen är tung av måsten. Men helst av allt så vill jag inte, vill inget. Har varit svårt att gå till jobbet de här senaste dagarna. Och jobbigt att vara där emmellanåt. Gick inte till psykologen i torsdags. Jag orkade inte, ville inte. Orkar inte tänka eller analysera mig mera. Lös mig bara!
Sitter vid köksbordet, hemkommen från jobbet nyss. Känner mig tom. Andreas sover, är så svårt att gå å lägga sig då. Utelämnande att lägga sig i redan mörker. Men jag har överlevt dagen. Men är det verkligen så det ska vara? Ska man inte leva dagen?

Men jag va hos frissan idag, va lite jobbigt i början men sen kunde jag slappna av. Min frisör känns så trygg. Jag gillar henne.
Men jag märker att folk reagerar, även min frisör när jag säger att jag mår psykiskt dåligt. De blir obekväma. Vet inte vad de vågar fråga eller säga. De uppför sig som någon nära mig gått bort eller nåt, som att de inte vågar säga
Något för att de är rädda att jag blir upprörd.
Vet inte ens om jag kan bli upprörd längre, blir mer och mer ledsen istället.
Min underbara sambo betalade för mitt frisörbesök idag, för jag har inte råd.
Är inte direkt orolig över hur pengarna ska räcka men tror att det iallafall bidrar till de jobbiga känslorna jag har. Jag har inte full kontroll.

Känns som jag inte vet mycket just nu, vill bara vakna upp utan att känna som
Jag gör.
Hur kan man känna sig så ensam utan att egentligen vara det. Jag kämpar mot mig själv, hur vinner man då?

Linda