...................................

 Torsdagens känsla följde med mig in i fredagen. Och den stannade. Växte sig större. Tog över.

Känner mig genast värdelös. Det sitter kvar så länge.

Idag har jag ställt in cykeln i förrådet och skrapat bilen. Det tog en timme i förberedelser.
Mentala förberedelser för att göra minre än 30 minuter utanför hemmet.
  Så ska det inte vara.

Tror att det vänder men så är det som ångesten och nedstämdheten kommer rusande tillbaka.
Vi ramlar i en hög. De är överst. Jag ligger under och får knappt luft.
 Sen hatar jag mig själv och skäms.
Jag borde sett det komma, hunnit hoppa undan.
Känner att jag misslyckas.
Om och om igen.

Å vad jag önskar att det bara gick att sätta ner foten.
Att säga att nu räcker det.
Men jag kan inte styra det. Mig.

Hur kan jag gå vidare.
Hur kan jag lova någon nåt?
Garantera att jag kan finnas där.

Tänker på så mycket saker.
Hela tiden.
Försöker överösta tankarna med annat.
Men det är sjukt svårt. Det svåraste jag gjort. Jag gör..