Sånt man inte pratar om..

 I slutet av 2012 funderade jag på att ge upp. Jag visste inte hur länge till jag skulle klara av att leva med den ständiga ångesten, känslorna av maktlöshet och uppgivenhet. Jag höll på att förlora hoppet och gav mig själv en tidsfrist.
Mådde jag inte bättre så skulle min födelsedag få bli dagen jag slutade leva.

Självmord är ett fruktansvärt ord. Jag skulle inte mörda mig själv, bara göra slut på mitt eviga lidande.
Många tycker att det är själviskt. Men jag såg det inte så och gör inte det nu heller.
Jag skulle inte lämna någon med frågor.
Hur jag skulle göra det hade jag tänkt på. Någon form av överdosering av mina mediciner.
Andreas skulle hitta mig hemma på sängen. Han skulle vara tillräckligt stark för att klara det.
Min klippa.
Det är svårt att förklara känslorna och tankarna runt detta.
Men jag var övertygad om att alla skulle få det lättare utan mig. Andreas skulle få leva sitt liv precis som han ville. I mina ögon var jag bara någon han inte vågade lämna för att jag var så "skör". Jag skulle göra honom en tjänst.
Mina syskonbarn skulle växa upp med ett svagt minne av en person som de kallade moster, men någon sorg skulle de inte känna.
Alla hade de en moster till.
Mina systrar skulle leva vidare med sina liv, sina familjer att de knappt skulle märka att jag inte längre fanns kvar.

De vänner jag hade trodde jag inte skulle märka att jag var borta om ingen sa det till dem. Livet går alldeles för fort förbi och även där trodde jag med säkerhet att de skulle få det bättre utan mig. Hon den där som oftast säger nej och inte följer med, så trodde jag att de såg mig.

De svåraste att ge en förklaring skulle vara mina föräldrar. Jag kan inte föreställa mig hur det är att
förlorat ett barn.
Jag ville inte att de skulle tro att allt de gjort för mig var förgäves.

Kanske hjälpte det mig.
Sakta började jag ändå bli starkare. Min födelsedag närmade sig och livet var inte längre lika tungt.


Tårarna har sprutat när jag skrivit det här. Det gör mig så ledsen att jag kände såhär. Att det finns en version av mig som haft dessa känslor, levt med dem och grubblat. Och nånstans inom mig finns det här , vilket är en sak i livet som gör mig rädd.

/Linda