Idag har jag laddat för att gå hem till en kompis på kvällen. Har legat i soffan hela dagen. Det är lite tudelat om hur bra det är.. Men jag är stressad och har varit hela dagen. Försöker förklara för mig själv att det är något trevligt jag ska göra. Bara för mig. Ingen press.

Anledningen till att det är såhär idag är för att i torsdags fick jag ett bakslag. På dagis. När jag hämtade F och N. Jag blev så rädd och paniken var ett faktum. Hade känt ångesten hela dagen och jag var stressad, men tänkte att det brukar gå över. Den här gången gjorde det inte det. Satt på golvet på toan på dagis och försökte hålla mig samman. Ringde efter hjälp. När pappa var påväg vågade jag mig ut från toan och på med resten av franks kläder. Hela kroppen skakade och jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Pappa kom, sen Andreas och tillslut barnens pappa. Jag var kvar, vilket jag tror var bra. I bilen hem grät jag nästan okontrollerat. Kände mig så misslyckad men försökte att inte väga in för mycket i det. Bakslag är vanliga. Det vet jag. Lik förbannat är det så jävla jobbigt för att nu pendlar jag så mycket mellan känslor och logik. 

Att ångest och panik kan göra såhär med mig. Att jag tvivlar på mig ur alla aspekter . Självförtroendet får en törn och osäkerheten och ångestframkallande tankar breder ut sig.

Men jag försöker ta en sak i taget. Och försöker att inte vara så hård mot mig själv. Alla har sina svårigheter. Det här är min.