Magkänsla

 Sitter vid skrivbordet hemma och skriver nu. Blir inte så ofta att jag sitter här nu när det går så lätt att blogga från mobilen. Så mycket lättare tillgång när jag behöver skriva av mig.

Nu borde jag egentligen vara hemma hos A´s föräldrar. Men känslan jag hade när vi stod i hallen kändes inget vidare. Att jag hade ångest var inget konstigt i sig. Det hade jag nästan förväntat mig. Men känslan av att inte kunna kontrollera det om det blev värre satt som en klump i magen.
Har väl egentligen haft en del dagar när jag har "hanterat" ångestattacker. Men idag kände jag att jag inte har den kraften. Känns mer som att jag skulle gå under.

Anledningen att det är så jobbigt idag kan vara flera. Först den "vanliga" ångesten för att åka iväg och hem till någon annan. Det andra stavas mat. Tycker att det ibland är så fruktansvärt jobbigt att äta med ångesten. Det tredje är att hans farbror med fru och barn och farmor kommer på lunchen. Det är lixom själva anledningen till att vi ska ses. Och där sätter jag nog pressen på mig själv en del.
Jag vet inte alls vad de har för erfarenhet och vetskap om ångest. Och jag vet faktiskt inte hur bekväm A är med att vara öppen med min ångest. Känner inte att jag helt kan vara avslappnad i mig själv. Kan jag sätta mig å gråta där och vara kvar i ångesten? Svaret är nog nej.

Kan bli lite störd på mig själv. Jag inbillar mig att jag är öppen med vem jag är och hur jag mår.
 Men hade jag varit helt öppen med det kanske det inte ens skulle vara ett problem.
Vill ju, mycket för A´s skull inte att hans släkt ska rynka på näsan åt mig. Därför vill jag vara den bästa versionen av mig själv när jag träffar dem. Vilken version nu det är!

Förra veckan fick jag ångestattack på dagis. Det var hemskt och jag fick ringa efter hjälp. Resten av den veckan var tuff och jag gjorde mycket som jag egentligen hade velat undervika. Men jag gjorde det och är precis så det ska göras. Det är det jag får lära mig i KBT som jag gått på. Och egentligen något som jag lärt mig för längesen.
Men idag har jag en konstig känsla. Men å andra sidan så kan jag inte riktigt lita på känslorna alltid. Speciellt inte när det drar igång av vanlig magont.

Ibland, lite som idag kan ångesten dra igång lätt. Räcker ibland bara att jag blir kissnödig så
 drar hela alltet igång och jag är inte tillräckligt "stark" i mig själv för att behålla balansen och logiken.

Känner mig lite trött på att hantera och våga vara i ångesten. Vissa dagar orkar jag bara inte.

Men jag ska åka dit, men kommer lite senare och hoppar över ätandet den här gången.

/ Linda