Veckouppdatering

 Att det gått en hel vecka sen jag skrev kan jag knappt fatta, tiden verkar rusa iväg vare sig man gör något eller inte.

I fredags var jag på min första gruppterapi. Det kommer att pågå i 9 veckor och är KBT (kognitiv beteendeterapi) Det var det jag gjorde på KS för snart 10 år sen.
Min förhoppning nu är att jag orkar jobba med mig själv och att jag, till skillnad från senaste är mer mogen och mottaglig för det.
Kbt jag gick på KS var jättebra, gav mig mycket och efter det mådde jag bra en längre tid. Men jag jobbade inte med på det vis att jag kanske behöver upprepa det för mig själv.

Men åter till fredagen då.Vi är 6 st i gruppen och den riktar sig till de med depression och ångestproblematik.
Vilka som lider av vad har jag väl gissat mig till hyffsat. Och jag undrar vad de tänker om mig.
 Själv hoppas jag att jag orkar. Det är ganska tungt att jobba med sig själv. Man gör alltid upptäckter som man egentligen inte vill kännas vid. Som exempel, vem är jag utan min ångest. Har haft dessa problem i närmare 20 år! Så det har blivit en del av mig. Eller kanske hela mig. Tankar om vem man är, vem man vill vara, kan vara är ångestladdat i sig. På nåt sjukt sätt är jag trygg i mitt lidande.
 Men kanske är just det här, just nu det rätta för mig. Till fredag fick vi hemuppgifter, skriva ner mina mål med behandlingen. Som i sin tur ska delas upp i flera delmål. Svårt. ett mål är att må bra. Men vad innebär det egentligen?


Mitt mående går upp och ner. Ibland från timme till timme. Idag är jag helt slut. Vaknade med kännbar ångest imorse. För vad? Svårt att säga. Hade ångest och det var jobbigt att gå upp till Olovslundskolan för att rösta i Kyrkovalet. Igår var jag och tvättade bilden på A´s jobb och åt ute. Det är verkligen skillnad på dagarna. Kanske sköt lördagen på sin ångest så att söndagen fick ta hand om det. Idag vill jag ingenting. Känner mig trött och ledsen. Och jag fryser och känner mig skakis i hela kroppen, som jag har hög feber. Så gör kroppen ibland. När den tror att jag inte fattar (vilket jag sällan gör) att idag funkar det inte som du vill så ger den mig sånna symptom. För inte kräver man så mycket av sig själv med 40 graders feber.
Ledsamheten känner jag för att jag inte kan styra mina känslor. Ledsen för att jag så gärna vill krama om mina syskonbarn idag men att orken att hantera ångesten utanför min trygga zon är på noll.
 För det är det som menas med att jag inte orkar. Jag orkar inte stå ut med den rivande och skrikande ångesten inombords. Ledsen över att det finns så mycket jag vill, men för lite ork för att ens göra hälften.

Så sitter jag här i soffan. I full mjukismundering under en filt. Tittar ut på löven som börjat skifta i rött. Hösten är på något vis kopplad till melankoli för mig. Vackert och sorgligt med ett löfte om kyla och mörker.



Ibland så har jag en tanke om vad jag ska skriva men glider lätt in på annat. Idag blev det annat.

/ Linda