När ingen annan ser..

... av Duncan Fairhurst har jag precis läst ut. Handlar om Duncan som under 10 år utnyttjas sexuellt av sin pappa. Han berättar om hur han från 4 års ålder vart utnyttjad men inte förstod vad som var fel. Hur han hamnar i en värld av droger för at stänga ute verkligheten och minnena. Även kampen för att göra sig drogfri och få sin far inför rätta...

gick gansak snabbt att läsa den, märks tydligt att det är en sann historia då han hoppar lite i tiden och inte fördjupar sig i varje övergrepp. Visserligen hade boken blivit alltför lång då. Men efter sista sidan lämnas jag med självklart ilska över att sånt här händer och ledsamhet. Någon form av tomhet och förvirring också, mitt liv har ju varit rätt bra men iaf så drabbar sorgsenheten och ångesten en..


Förstår inte varför jag envisas med att läsa biografier och sanna historier. Det gör så ont i hjärtat efter de böckerna.
Men så är det väl, sanningen gör oftast ont.