Omtumlande

- Jag saknar ingen. Det är orden som min morbror, som jag inte träffat på 10 år sa till mig idag. Det träffade mig som ett slag i magen.

Vi passerar varandra nere i centrum, jag stannar och bara fryser. Han tittar på mig och frågar; Är det Linda?
Ja det var jag. Din systerdotter! Han frågar om han får ge mig en kram och det får han. Han frågar hur jag mår. Jag frågar hur han mår. Han svarar att det ärsådär. jobbar mycket.
-Ja, det måste vara jobbigt när man är ensam säger jag. Vadå ensam säger han?
Utan föräldrar och syskon.. Men det har han lagt bakom sig. Han bryr sig inte längre påstår han.
- jag saknar ingen.
- noterat säger jag och går.

Kändes cool när jag vände på klacken men tårarna bara sprutade. Hur kan han vara så iskall. Inte sakna sin familj?
Om han inte saknar någon, varför ville han ha en kram? varför frågade han om hur jag mådde, bodde?

Har under ganska många år föreställt mig det här samtalet. Såhär skulle det inte gå till. Jag skulle ha kontrollen, vara samlad och konkret. Han skulle sitta på andra sidan,ihopsjunken och ångerfull. Han skulle gå därifrån gråtandes.

Vi hann prata om fler saker, där jag ställde frågor och han försvarade sig med att han inte bryr sig längre..
Meningen som jag bryr mig inte längre ä för mig bara ett bevis på att det är just den man gör. Bakom den meningen så skyddar man sig själv. Förnekar känslor för att man inte orkar.
Kanske är jag mest ledsen över att han inte verkar kunna förändras. Och under de 15 år som jag fanns i hans liv så lämnade jag inget avtryck. Han saknar ju ingen.
Jag är hans lillasysters dotter.
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan mina systrars barn. Jag älskar dem som de vore mina.

Jag är oerhört besviken och ledsen över att familj inte betyder nåt för Jojje.

Kanske blev min reaktion idag lite kraftig.
Har itvå dagar varit på kurs som rört tunga ämnen som våld mot kvinnor och hedersmord och vad en människa kan vara kapabel till under grupptryck.

Det här kom att bli en otroligt omtumlande vecka.

har för stunden utömt tankarna och känslorna på det här men kommer nog vara något jag ältar ett tag. Det här skakade om min tro och mitt hopp.
Jag är en sån som behöver tid för att smälta och ta in.

Och som alltid har jag i efterhand kommit på många saker och frågor jag velat få sagt. I stunden vart jag nästan paralyserad.
Tänk att något man planerat och tänkt på i flera år bara kan försvinna!


Man väljer inte sin familj, men man väljer hur man behandlar den!