sitter i sängen md datorn i knät.
Idag har jag känt en enorm inre stress. Så pass att den uttryckte sig i magont, illamående och feber känsla. Den sipprar ut och blir både inre och yttre stress. Jag känner fortfarande att jag inte räcker till. Hinner inte med att vara den jag vill vara.
Hon som tränar regelbundet, träffar kompisar och har mysiga dagar med sambon. Där emellan ska det hinnas med att bara få vara, egen tid.

Egentid var precis det jag fick igår. Men den präglades mestadels av diverse olustkänslor. Vet inte hur jag ska handskas med det riktigt. Jag känner att de kommer, finns där och försvinner för att dyka upp igen. Så vad gör jag. hur hanterar jag det på bästa sätt? utan att rädslan för ångest tar över?
Vill inte stänga det inne, men måste för en normal vardag..
I huvet råder det kaos. Snurrar som en karusell.

Har till och med tagit jobbet med mig hem. Tjejmässan hänger som ett moln över mig. Jag både älskar och hatar den samtidigt.
Läser boken "Lasermannen". Även där har jag kopplingar till jobbet. Det pratas mycket rasism och "vi" och "dom". Ungdomar, svenska ungdomar med en eller två invandrande föräldrar känner sig inte svenska. De säger att de inte är svenskar. Och jag som svensk, i mina och deras ögon förstår inte dem. Helt plötsligt är jag otillräcklig på så många nivåer. Ibland när de säger -" du är ju svensk" låter de nedlåtande och som om jag inte har nåt där att göra. Blir himla knepigt. Diskussionen om vad det innebär att var just "svensk" har för längesen urartat... För som "vuxen" i dessa samtal är jag den enda som inte har svart hår..

Att skriva om det har var inte alls min utgångspunk. Jag behöve skriva av mig om allt som pågått i min kropp i helgen. Kaoset, ångesten och olusten.
Lasermannen har visserligen fått in mig på andra tankar. Men inte på något vis lättare.

Imorgon är det kvälljobb. Skönt med sovmorgon. Skippar itrim och satsar stenhårt på en powerwalk med ipoden. Tror och hoppas att det gör mig gott.

Efter den här veckan tror och hoppas jag även att olusten lagt sig och att träna och må bra får större fokus..

Känner mig så avis på allt och alla. Känns som de har allt löst och ordnat för sig och jag bara virrar omkring. Egentligen vet jag ju att det inte är så, men känslan är rätt överhängande..

Ska läsa några sidor till i "Lasermannen" sen släcka och försvinna i vad jag hoppas blir en drömlös och djup sömn.
Fast drömmer gör man varje natt. Hoppas på rosa drömmar eller inget minne alls av dem!



God natt!