sitter i sängen md datorn i knät.
Idag har jag känt en enorm inre stress. Så pass att den uttryckte sig i magont, illamående och feber känsla. Den sipprar ut och blir både inre och yttre stress. Jag känner fortfarande att jag inte räcker till. Hinner inte med att vara den jag vill vara.
Hon som tränar regelbundet, träffar kompisar och har mysiga dagar med sambon. Där emellan ska det hinnas med att bara få vara, egen tid.

Egentid var precis det jag fick igår. Men den präglades mestadels av diverse olustkänslor. Vet inte hur jag ska handskas med det riktigt. Jag känner att de kommer, finns där och försvinner för att dyka upp igen. Så vad gör jag. hur hanterar jag det på bästa sätt? utan att rädslan för ångest tar över?
Vill inte stänga det inne, men måste för en normal vardag..
I huvet råder det kaos. Snurrar som en karusell.

Har till och med tagit jobbet med mig hem. Tjejmässan hänger som ett moln över mig. Jag både älskar och hatar den samtidigt.
Läser boken "Lasermannen". Även där har jag kopplingar till jobbet. Det pratas mycket rasism och "vi" och "dom". Ungdomar, svenska ungdomar med en eller två invandrande föräldrar känner sig inte svenska. De säger att de inte är svenskar. Och jag som svensk, i mina och deras ögon förstår inte dem. Helt plötsligt är jag otillräcklig på så många nivåer. Ibland när de säger -" du är ju svensk" låter de nedlåtande och som om jag inte har nåt där att göra. Blir himla knepigt. Diskussionen om vad det innebär att var just "svensk" har för längesen urartat... För som "vuxen" i dessa samtal är jag den enda som inte har svart hår..

Att skriva om det har var inte alls min utgångspunk. Jag behöve skriva av mig om allt som pågått i min kropp i helgen. Kaoset, ångesten och olusten.
Lasermannen har visserligen fått in mig på andra tankar. Men inte på något vis lättare.

Imorgon är det kvälljobb. Skönt med sovmorgon. Skippar itrim och satsar stenhårt på en powerwalk med ipoden. Tror och hoppas att det gör mig gott.

Efter den här veckan tror och hoppas jag även att olusten lagt sig och att träna och må bra får större fokus..

Känner mig så avis på allt och alla. Känns som de har allt löst och ordnat för sig och jag bara virrar omkring. Egentligen vet jag ju att det inte är så, men känslan är rätt överhängande..

Ska läsa några sidor till i "Lasermannen" sen släcka och försvinna i vad jag hoppas blir en drömlös och djup sömn.
Fast drömmer gör man varje natt. Hoppas på rosa drömmar eller inget minne alls av dem!



God natt!

Är fortfarande vaken. Egentligen alldelse för trött för det.
Men nu har jag fastnat framför både datornoch tvn.
Imorgon börjar jag jobba kl 16.00. Känns rätt lagom. Men som det känns nu skulle jag nog hellre vara hemma.
Jag känner att jag inte räcker till. Jag har inte tålamod med de ungdomar som kanske behöver min uppmärksamhet.
varför ska ni altid fånga negativ uppmärksamhet.
Jag försöker minnas högstadiet, men en viss del av mig vill att det ska vara kvar som ett suddigt förflutet.

Nästa vecka är tjejmässan. Ska bli kul samtidigt som jag inte önskar annat än att det ska vara över.

Ser fram emot lördag kväll. Då ska jag hyra en riktig tjejfilm och äta popcorn. Jag är i ganska stort behov av egen tid. Gärna göra ingenting tid. Är väl det jag försöker ta igen här och nu.
Bara få va, slötitta på tv och surfa runt.

Men nu ska jag ta mig i kragen och krypa ner bredvid älsklingen. Är lite frussen och han är min privata värmekälla.

God natt!

Sakta mina steg det går för fort, jag hinner inte me.....

Utifrån de boktitlar som finns i bokhyllan ska man svara på följande frågor;

Är du man eller kvinna?
Flickan under gatan
Beskriv dig själv
Underbar och älskad av alla
Hur mår du?
ut ur mörkret
Beskriv stället du bor på
Änglar och demoner
Vart skulle du vilja resa?
änglar
Beskriv din bästa vän
Marley och jag
Vilken är din favoritfärg?
Vattenmelonen
Hurdant väder är det just nu?
De galnas hus
Vilken är din favoritårstid?
Sommarens röster
Om ditt liv vore ett TV-program, vad skulle det heta?
En geishas memoarer
Vad betyder livet för dig?
Vägen hem
Hurdant är ditt parförhållande?
Himlen är en plats på jorden
Vad är du rädd för?
Inspärrad
Dagens aforism
Är det någon där?
Vilket råd skulle du vilja ge?
tisdagarna med Morrie
Hur skulle du vilja dö?
jag saknar dig, jag saknar dig
Ditt motto
Vi ses igen

Vi har ingen tv.. så nu sitter vi vid en varsin dator..

Börjar att känna mig lite som en vanlig människa igen. SÅ vanlig som jag kan bli iallafall..
Idag blev det att sova middag.. i tre timmar.. Hoppas jag kan somna sen.
Vi åt middag på mcDonalds. Provade deras M burgare... Den funkade men nu mår jag otroligt illa. Har ifs gjort det mellanåt idag..

I helgen är det loppis, Lördag och söndag i Vattmyra. På fredag lämnar jag in grejerna och sen ska vi vara Nattis vakt.. Hon är ganska rolig nu hon :)


Nu ska jag slösurfa lite och sen fortsätta läsa imin bok som jag lånade på bibblan igår. Gillar att vara på Jakans bibliotek, skulle kunna tillbringa timmar där känns det som!

Förklaring följer..

Föreställ dig att i historien jag snart ska berätta så är överfallet samma som en panikattack.

" Du promenerar en helt vanlig dag. Visst det kanske har varit lite mycket på senaste men i det stora hela så är allt ganska bra. Men när du ska runda husknuten kommer ett slag med ett basebollträ som från ingenstans och du faller till marken. Har du tur så går den med slagträt iväg. Har du otur stannar han och slår ett tag till.
Sen blir du liggande ensam kvar, förvirrad. Fick du ett slag kanske du reser dig inom några minuter. Flera slag så kankse ligger du kvar ett tag. Kanske tills någon annan hittar dig och hjälper dig.
Nu måste du läka.
Och den tiden beror oxå på hur många slag det var.
När du läkt "tillräckligt" för att kunna jobba igen så betyder inte det att alla blåmärken är borta. Det gör med största sannolikhet fortfarande ont.
Och ibland, när du minst anar det så hör du ett ljud eller något som påminner dig om överfallet och du blir rädd. Helst av allt vill du du fly. Rädda dig själv.
Hur länge rädslan sitter i är svårt att säga. Men den minskar för varje dag, varje vecka, varje månad.
Tillslut är det ett minne blått.
Men ibland händer det igen. Fastän man har lärt sig att inte gå den vägen så genar man runt husknuten igen."

Jag har personligen aldrig varit med om någon form av överfall men tror att det är
något varje människa tycker är hemskt och förståligt att man efter är rädd och skakad. Det är mitt sätt att försöka förklara en panikattack för den som undrar.
Det är väldigt svårt att förklara något som handlar så mycket om känslor och inre tankar.

Människan har ett såkallat cellminne som kan göra att ljud,dofter mm kan få oss att minnas saker från längesen.

"Kroppens cellminne kommer ihåg precis allt, fysiskt som psykiskt, som vi har upplevt från födelseögonblicket och fram till nu. " ( paranormal.se )

"En variant av pseudovetenskapliga övertygelse kropp minne som hypothesizes minnen kan lagras i enskilda celler i stället för i hjärnan " (wikipedia)

Bara för att jag inte gråter är inte allt bra.. Men om inte ens jag fattar det, hur ska någon annan.
Försöker leva i nuet, inte över alla måsten som tar vid redan imorgon.

Ångesten kommer och går. I små vågor. Inte de här stora hemska vågorna.
Men jag är ändå rädd. Är det såhär liver kommer vara. Under de bra månaderna, ska jag då hinna flytta, bli med barn och föda det. Och när jag väl har fått barn. Då kan jag inte falla ihop såhär. Just nu är jag enormt rädd för framtiden.

Tillåtelse..

Det är ok att må dåligt. Men inte för mig. Jag försöker vara någon form av övermänniska tydligen! Jag kan inte tillåta mig att må lite sisådär. Allt eller inget. Kanske är de därför det blir såhär. När jag inte kan upprätthålla masken så blir det megakollaps. Det är inte så att jag medvetet går omkring med masken. Den hamnar där av sig självt. Jag verkar inte upptäcka att den är borta fören det är försent. Eller så vill jag inte upptäcka. Kanske försvinner det av sig självt. Det som känns jobbigast just nu är nog inte själva ångesten utan vetskapen om att jag eller mitt "tillstånd", igen, drabbar andra.


Jag vill inte må såhär. Men om jag erkännar att just nu mår jag såhär och det är ok så kanske det blir bra tillslut.

Igår kom hemska tankar, tankar jag inte tänkt många gånger.
Om jag krockar, bara lite, så förväntar sig inte människor att jag ska vara på topp. Då kanske jag kan be folk gå, det här går inte. Det känns som det värsta som skulle kunna hända. Be människor, vår familj att gå från vårt hem.
Senare, när vi faktiskt fick tvärnita för bussen så tyckte jag nästan att det var synd. Hemska tanke! Väl hemma fick jag än mer panik över att jag tänkt så och tanken på att behöva åka till sjukhus fick bara allt att snurra fortare.

Ge det tid... Men vem fan har tid???

Jag vill att allt ska vara bra NU!!

snälla...





" Paniksyndrom, plötsliga attacker av ångest när du minst anar det."

" En panikattack är en omedelbart, stark, kroppsligt uttryck för ångest. Plötsligt kan man uppleva symtom som yrsel, illamående. Man kan också få overklighetskänslor, suddig syn, svettningar, stickningar i fingrar och tår. Känsaln är katastrofal.
... man vill bara fly bort och ta kontroll av situationen igen."

" Ångest är en varningssignal,det är ett sätt för vår kropp och vårt psyke att skydda sig mot eventuvella hot. Ett kamp-eller-flykt-beteende." *

*Ur Fri från oro, ångest och fobier av Maria Farm Larsson & Håkan Wisung

Lördag..

Idag har vi inte gjort mycket. Har varit hur skönt som helst! Va iväg lite snabbt till Kista för att kolla present till Andreas. Väljer mellan två grejer..

Till middag blev det sushi på Säby sushi. Å så gott det är!

Lite energi hade jag på kvällen så det blev lite bakning och ansiktsmask. Nu ligger Andreas på spikmattan och sover. Fast han var inte trött när han la sig där. Sa han iallafall...

kakor till kalas


Snyggingar

Tröttis

Sov till halv 9, alltid nåt. Har mjukstartat dagen med frukost framför tvn och yterligare en skvallertidning. Nu sitter jag i soffan med datorn i knät. Finns så många måsten, men jag vill inte! Kan inte tiden stå still en stund? Bara en dag, det är allt jag begär.

Min tur att vara ego och bara tänka på mig själv. Om jag kan. Tänker jag bara på mig själv och ingen annan kan jag aldrig bli besviken. Inte ens på mig själv.

Jag går och lägger mig igen.