Två av de tre jag jobbar med klarar inte av mig. De klarar inte av min personlighet och att jag drar ner stämningen och sänder ut negativa vibbar. Vi hade ett möte och de fick slänga ur sig allt d tyckte om mig. Jag bara tog emot. Nu har det gått två veckor och vi har varit på möten en och en. Rätt svårt att lösa min personlighet. I övrigt känner jag inte att det är min personlighet. Kanske är det dem som drar fram den sidan hos mig. Nu pratar vi inte med varandra. Grinade när jag kom hem från jobbet igår. Då var det bara vi tre som jobbade hela dagen.
Vad är det för vuxna människor som inte kan komma till mig och säga att när du tex pratar om din ångest så drar det ner mig? Är det så svårt? Då hade jag ju vetat och kunnat jobba med det.
Men det mesta är spekulationer för till mig har de inte direkt uttryckt något.
Skitdåligt kan jag tycka.
Jag är en människa som är öppen med min psykiska hälsa och jag tänker inte skämmas längre. Tråkigt att de inte kan acceptera människor som är annorlunda.
Hade nån av dem kommit till mig med sina funderingar om vad jag pratar om så hade jag gladeligen tagit kritiken till mig.
Men de gick på min personlighet. Att det är min personlighet. Det är första gången jag har blivit beskriven så.
Så ja, jag har tankar på att sluta. Vilket gör mig både ledsen och arg. Den ena har bara ett vik och den andra planerar att gå i pension om tre år. De båda räknar ner. Det gör inte jag.
Har funderat på möjligheter och varianter men jag har svårt att se att det på någotvis blir bra. Att jobba på en annan gård är en tanke. Men jag tror att lämnar jag träffen så ska jag nog lämna hela enheten och börja om.
Men även där blir det knepigt. Jag har ingen direkt utbildning och har ingen som helst aning om vad jag vill göra annars. Jag har fram tills nu trivts bra på mitt jobb och ungdomar är kul att jobba med.
Är kluven, arg, frustrerad och ledsen.
Har sagt till mig själv att jag ska ge mig påsken att fundera lite och vila ut. Men sista april är min deadline. Då kan jag förhoppningsvis förhandla mig fram till en månads uppsägningstid ist för 3 och i värsta fall ta nåt litet sommarvik för att köpa mig lite tid.
Ekonomiskt klarar vi oss hyfsat. Men tankar på hus och barn kan vi genast glömma.
Allt för många och stora beslut att ta..
Men nu ska jag försöka ha lite påsk och inte tänka allt för mkt på denna skit!
/ Linda
