Mobilinlägg

Så har jag äntligen fattat det här med att blogga med mobilen. Kanske inte hur jag ska använda min signatur..

Men jag lär nog.

Just nu räknar jag ner till semestern. Är så otroligt trött och bara längtar efter att vara ledig.

Det läskigaste med ledigheten är att efter den så ska jag inte till jobbet. Jag ska börja skolan.

Håller på att förbereder mig mentalt. 

Nu ska jag prova att lägga upp bilder härifrån oxå.

Trevlig torsdag!

/Linda 

Glädjande besked

Så fick jag höra precis vad jag ville i måndags. Flera gånger faktiskt.
Träffade en läkare på förmiddagen som jag hade ett bra samtal med om medicin och framtiden.
 Under dagen hade jag möjlighet att vara ute i solen och njuta av vädret.
Men det slutade inte där. Under kvällen ringer Andreas och berättar att det har kommit ett brev till mig. Från folkhögskolan. Han får öppna det med mig i luren. Jag hade blivit antagen. Jag kom in. Jag är en av de 65 som sökte och kom in. Lycka och förvirring. Ska jag gå i skolan i ett år. Lämna tryggheten på mitt jobb. Ett jobb som jag i stort sett varit på i 10 år.
Fick ont i kinderna den dagen för att jag inte kunde sluta le.
Att komma in på den första och enda utbildning jag sökt gör gott för självförtroendet.

Tyvärr så grusades lyckan lite idag. Detta med pengar är inte så kul. Jag hatar pengar och det faktum att det är problem vare sig man har dem eller inte!

Ikväll blir det till att jobba lite extra nere i Jakobsbergs centrum under kvällen/natten. Men innan dess blir det lite slötittande på tv tills solen når balkongen.


/ Linda

Jakobsberg

  Den gamla bilen du stack i eld. Det var någon som ägde den. Kanske hade han sparat ihop pengar för att kunna ta körkort och köpa en bil. En bil som skulle göra det lättare att få ett jobb. En bil att kunna hjälpa sin mamma med. Köra henne till affären och alla läkarbesöken.

Den lilla bilen var även den någons. Någon som jobbat hårt efter skolan för att spara ihop pengar till en egen bil. En bil som stod där den stod för att denne inte hade råd med en parkeringsplats eller garage.

Kanske var någon bil en möjlighet för någon. Ett sett att ta sig ifrån sin isolering. En trygghet att våga gå hemifrån. Kanske det enda sättet att våga.

Polisen och brandkåren du kastar saker mot och kallar vid fula ord. De har familjer, vänner och folk som bryr sig om dem.
De har kanske tagit studielån för att kunna utbilda sig för att kunna hjälpa människor i nöd. Kunna hjälpa dig en dag. Och den dagen du eller någon du bryr dig om behöver dem, då kommer de.









/ Linda

Sånt man inte pratar om..

 I slutet av 2012 funderade jag på att ge upp. Jag visste inte hur länge till jag skulle klara av att leva med den ständiga ångesten, känslorna av maktlöshet och uppgivenhet. Jag höll på att förlora hoppet och gav mig själv en tidsfrist.
Mådde jag inte bättre så skulle min födelsedag få bli dagen jag slutade leva.

Självmord är ett fruktansvärt ord. Jag skulle inte mörda mig själv, bara göra slut på mitt eviga lidande.
Många tycker att det är själviskt. Men jag såg det inte så och gör inte det nu heller.
Jag skulle inte lämna någon med frågor.
Hur jag skulle göra det hade jag tänkt på. Någon form av överdosering av mina mediciner.
Andreas skulle hitta mig hemma på sängen. Han skulle vara tillräckligt stark för att klara det.
Min klippa.
Det är svårt att förklara känslorna och tankarna runt detta.
Men jag var övertygad om att alla skulle få det lättare utan mig. Andreas skulle få leva sitt liv precis som han ville. I mina ögon var jag bara någon han inte vågade lämna för att jag var så "skör". Jag skulle göra honom en tjänst.
Mina syskonbarn skulle växa upp med ett svagt minne av en person som de kallade moster, men någon sorg skulle de inte känna.
Alla hade de en moster till.
Mina systrar skulle leva vidare med sina liv, sina familjer att de knappt skulle märka att jag inte längre fanns kvar.

De vänner jag hade trodde jag inte skulle märka att jag var borta om ingen sa det till dem. Livet går alldeles för fort förbi och även där trodde jag med säkerhet att de skulle få det bättre utan mig. Hon den där som oftast säger nej och inte följer med, så trodde jag att de såg mig.

De svåraste att ge en förklaring skulle vara mina föräldrar. Jag kan inte föreställa mig hur det är att
förlorat ett barn.
Jag ville inte att de skulle tro att allt de gjort för mig var förgäves.

Kanske hjälpte det mig.
Sakta började jag ändå bli starkare. Min födelsedag närmade sig och livet var inte längre lika tungt.


Tårarna har sprutat när jag skrivit det här. Det gör mig så ledsen att jag kände såhär. Att det finns en version av mig som haft dessa känslor, levt med dem och grubblat. Och nånstans inom mig finns det här , vilket är en sak i livet som gör mig rädd.

/Linda

#!*#!$£x^

 Idag är en dålig dag.
Psykiskt mår jag helt ok, men är arg.
Arg på allt och ingenting. Irriterad över allt och alla..

Andreas Zappar mellan kanalerna när det är reklam på den vi tittar på.
Jag vill kasta nåt hårt i huvudet på honom och skjuta in honom under soffan.

Men jag låter bli... För den här reklamen iallafall..



/ Linda