Söndagsångest

Igår var det dax för Franks dop. Hela kroppen skrek åt mig när jag gjorde mig iordning. Magen var i uppror, jag mådde illa och skakade. Skakningarna tror jag dock kommer från att jag höjt min medicindos. Är rätt säker på det.

Dopet gick iallafalla bra, fick några ångestvågor men inga som fick mig att fundera på att åka hem. Sprang runt och hjälpte till, satt knappt ner under fikat. Är så mycket lättare att hålla mig sysselsatt, annars tänker och känner jag efter för mycket. Dock såhär i efterhand så minns jag inte så mycket av dopet. Var mest fokuserad på att ta mig igenom det.

Sov middag när jag kom hem, ställde klockan så att det inte skulle bli för sent.
Tog mig i kragen efter det och åkte förbi malin som var hemma med barnen.
Sen åkte jag till andreas jobb. Satt med bådas våra föräldrar. Kunde inte äta men det kändes bra att åka dit. Åkte hem när spänningshuvudärken blev för mycket.

Var hur trött som helst men hade ändå svårt att somna. Vaknade till när andreas kom hem och sen vaknade jag vid sju tiden imorse. Sen ringde klockan vid nio och strax därefter kom Wille över.
A och W åkte iväg och lekte, jag provade lite WiiYoga och körde en 15 min avslapningsövning.
Plockade lite hemma, men fick inte mycket gjort. Då och då kom ångestvågor när jag tänkte att jag ska till jobbet imorgon. Det är lite jobbigt såhär dagen innan. Det är nog lite mer än vanlig Söndagsångest. Men jag ska fortsätta att ta en dag, eller timme i taget.
Men jag är nog på bättringsvägen iallafall.

En fin bild på doppojken med sin familj.

En torsdag

Har ont i hjärtat just nu. Fysiskt ont. Har lite svårt att ta djupa andetag oxå. Dom lixom fastnar på vägen.

Känner mig väldigt låg idag, sov till halv ett idag. Men på eftermiddagen tog jag mig iväg till jobbet. Kändes bra att komma dit och hälsa på. Pratade lite om hur jag mådde och vad jag tänker.
Sen åkte jag hem och sov middag, i två timmar.

Försökte läsa i min bok, men kände mig instängd. Tog en promenad. Kändes som att jag förökte gå ifrån mig själv. Men fick inte ut det jag behövde av promenaden. Tror att jag behövde frysa, känna något annat än ångest och olust.
Sitter i soffan, med ballkongdörren på vid gavel. Känns lättare att andas.

Vem är jag utan panikångesten? Vem är jag överhuvudtaget?

Tar en dag i taget, tycker att jag börjar bli bra på det. Men jag har ingen riktigt lust med nånting. Nästan som att det var bättre tidigare i veckan. Men jag har väl en svacka i svackan...
Känns som att jag går omkring och bara väntar. Men jag har ingen aning om vad det är jag väntar på.

Jag tar tabletter för att somna och tabletter för att orka vara vaken.
Det är nästan komiskt, jag är så anti droger. men gör inget annat än att proppa i mig tabletter.

Kan inte någon bara berätta för mig vad jag ska göra!?

Den lugnande tabletten jag tog för en timme sen börjar verka nu, andningen blir bättre och trycket över bröstet lättar något. Segare i huvudet blir jag oxå.

god natt!

Idag har jag en lite sämre dag. Varför vet jag inte. Tog mig iväg till centrum, med hjärtat dunkande i halsgropen. Men jag tror att det värsta är över.
Jag känner mig ändå mer balanserad.
Funderar på att kolla upp lite mer om det här med livscoach och meditation.
Känns som jag ara funderar och tänker att, ja det där skulle nog vara bra.
Men jag gör inte slag i saken. Ä det jag? Snackar jag bara?

Men det går ganska bra att ta en dag i taget.

Har under denna tid vekligen fått bevis på vilka underbara vänner jag har. De har hört av sig och det är skönt att veta att de finns kvar. Fastän jag är knasig.

Tankarna på barn har varit ett ämne som kommit upp mkt. Rädsla över, kan jag ta hand om ett barn? För alldeles för få år sen så hade jag blivit tvångssteriliserad.
Men jag vill ha barn. Ett barn som är mitt och Andreas.

Känner man någonsin att man är redo?

Börjar likna en människa igen. Funderar fortfarande på vad för förändringar jag kan göra. Funderar på meditation, livscoach. Är sjukskriven den här veckan oxå. Gör mitt bästa för att ta en dag i taget. Men det är så svårt.
Har svårt att somna på nätterna, funderar och planerar då. Jättedumt.

Idag har jag träffat en psykolog på Järfälla Hälsan. Kändes bra att få prata av mig lite. Han ställde en del bra frågor. En fastnade ordentligt, Många som mår dåligt brukar vilja göra en förändring i sitt liv, men att jag verkar komma tillbaka till det som var innan.
Kanske behöver jag göra en förändring. Kanske ska jag inte jobba heltid. Kan jag dra ner på det? Har jag råd? Vilken annan förändring finns det?

Igår kom mamma förbi, kändes skönt att ha hene här. Hon lämnade en karta propavan, provade en halv till kvällen och det gick bra att somnatack vare dem.
Idag var jag iväg till Järfälla hälsan, blev sjukskriven den här veckan och nästa, ger mig tid att andas. Han skrev ut mer av mina antidepressiva och vi bestämde att jag skulle höja dosen. Efter sjukskrivningen så kommer jag tillbaka till jobbbet och jobbar 50% i två veckor.
Läkaren frågade om hur många tabletter han skulle skriva ut, beroende på om jag har några självmordstankar.. Kändes lite sjukt att få frågan sådär. Men nej det har jag inte. Livet känns visserligen väldigt mörkt, men jag vet att jag kan ta mig ur det här, har gjort det förut. Men jag måste låta det ta tid. Lätt att skiva här och säga, men jag är sämre på att verkligen tänka så.
Imorgon ska jag träffa en beeteendevetere/psykolog. Just nu vill jag inte åka dit. Känns som att det har lugnat ner sig lite, stormen i min kropp. Vill inte behöva tänka eller känna mer om det är möjligt.
Hemma så sover jag och distraherar mig med tv, dator eller en bok. Men jag vet att det är dumt.
Det är så jobbbigt att i teorin vara så klok och praktisk, men att misslyckas så totalt i praktiken..

Ökade min antideppdos redan idag å vet inte om jag känner efter för mycket men har känt mig lite snurrig i huvet.

Det känns iallafall som en lättnad över att bli sjukskriven, då slipper jag ha stressen över mig att imorgon måste det vara bra så jag kan jobba.
Så tid att andas. hoppas att det räcker..

Kom inte ur sängen imorse. Min kropp ville inte lyda. Just nu känner jag mig bara tom. Har nog inte kraften för att ta mig ur det här. Men så ska jag inte tänka, ska inte tänka alls.
Har så oerhört svårt att somna, kroppen kan inte slappna av.Tog mer än två timmar att somna och Inatt vaknade vi av en duns, sen kunde jag inte somna om på ett tag och tankarna snurrade.

Nu mår jag mest illa. Måste på nåt vis få i mig mat. Stressande att överhuvudtaget må så här, jag kan inte sköta mitt jobb, eller liv.

Idag känner jag mig inte hoppfull. Vill bara gömma mig och grina.

Tog mig till jobbet idag.
Men jag kände mig inte som en hel människa. Varje minut var rätt tuff.
Att ha konstant ångest i kroppen är så fruktansvärt tungt.
Kan inte andas riktigt ordentligt, känns som att någon konstant hänger på på mina axlar och trycker ner mig. Så här jobbigt ska det väl inte vara, livet? Men jag ska inte tänka på livet. Tar en timme i taget just nu.
Den konstanta ångesten i kroppen gör att jag har svårt att äta, idag har det nog blivit en bit bröd, nästan en hel itrimshake och tre tuggor på en banan. konstant ont i magen och illamånde. Kan inte nån bara säga åt mig vad jag ska göra!?

Som jag förutspådde tidigare idag så grinade jag när jag kom hem, ja det kom redan i bilen. Totalt utmattad. Är det att hålla ut nu som gäller? hur mycket ska jag pusha mig själv? Ska man känna så när man åker hem från jobbet? Hur länge då?

Ligger i sängen med två täcken över mig, hoppas att det kan kontrollera min skakande kropp. Mår otrolig illa. Idag ska jag försöka ta mig till jobbet. Det kommer bli jobbigt, det vet jag. Men hur mycket orkar jag. Har ont i magen och mår illa både för att jag inte har ätit och för att jag är stressad. Så är cirkeln igång, mår illa för att min kropp behöver mat, man kan inte få i mig något för att jag är stressad. Och illamåendet å det magonda ökar på min stress.
Ena sekunden vill ja till jobbet i nästa inte alls. Det är jag mot min kropp och hjärna. Men till fakta då, jag har mått dåligt på jobbet förut, till och med fått panik och stannat kvar. Har åkt hem från jobbet under dagen för att ja kollapsat, och jag har överlevt. Jag brukar efter ett tag i isolering må bättre av att komma hemifrån. Lägenheten är visserligen min trygghet men den kan även kväva mig.
Det är ok att gråta på jobbet, jag har gjort det förr. Jag vet att hur länge jag än är på jobbet idag så kommer jag att gråta när ja kommer hem. Min förhoppning är att de till största delen handlar om utmattning för att jag klarade det.

Men ska försöka ta ett steg i taget.…



/ Linda. ( min signatur vill inte samarbeta när ja använder iphonen..)

Första minutrarna när jag precis vaknat känns hoppfulla, sen är det som att kroppen kommer på sig själv å så kommer orokänslorna, illamående å stickande känslor i benen.
Tänker genast på att nästa gång jag vaknar ska ja till jobbet. Ja kommer inte att vara helt återställd då, det vet jag. Den stora frågan är om jag kan hantera det/mig tillräckligt så att känslorna håller sig i schack och inte eskalerar. Hur stark är jag då?

Alla sms och andra meddelanden och kommentarer jag får värmer mycket och ni ska veta att alla era ord gör mig lite starkare. Är så oerhört tacksam över alla människor runt omkring mig som peppar och håller min hand.

Jag slutade till slut att gråta igår. Runt 22 tiden. Mina ögon är fortfarande svullna. Har ont i magen och känner mig orolig.. Och matt..
Har inte ätit så mycket så det är inte så konstigt.. Idag har jag iallfall fått i mig lite yoghurt. Oroar mig för måndag. Vilket är jättedumt att göra just nu..

En panikattack.

igår fick jag en ordentlig panikångestattack. Om det var för att jag skulle till jobbet idag vet jag inte. Kanske är min krop inte redo. Men har varit hemma hela veckan. Febern var väl ett sätt för min kropp att säga ifrån. Men tydligen fattar jag lite trögt.

Så attacken igår kom väl egentligen inte som någon jätteöveraskning. Men den ödelägger mycket iallafall.

Satt i soffan, tätt intill A. Som att jag hoppades på att han skulle skydda mig. Kroppen var i uppror. Mådde illa, som att jag kunde kräkas vilken sekund som helst. Det magonda ville skicka mig på toaletten, hela tiden.
Väl inne på toan så grinade jag ännu mera. Toaletter och ångest är en jobbig blandning. Jag måste på toa men det är jobbigt och utelämnande. Sprang några gånger men sen satt jag tätt intill Andreas och hoppades att jag gömde mig tillräckligt. Men det gjorde jag inte.
Grinade och grinade men det hjälpte inte, vilket det ibland kan göra med vanlig ångest.. Började vanka omkring, men insåg att det var mer stressande.
Tilslut la vi oss runt 22.30. jag, grinandes och skakandes under mitt täcke med min hand i As.ligger blickstilla på rygg. Som att en för kraftig rörelse kan förstärka de hemska känslorna.
Han hjälpte mig med andningen, en sån enkel sak som jag helt glömmer bort att göra. Kallsvettas, sakakar, mår illa och magen smärtar.. A halvsover vid min sida, men så fort jag tittar på honom vaknar han och håller hårdare i min hand.
Vid kvart i ett vågar jag släcka lampan helt. Kroppen är fortfarande på helspänn men jag vågar mig upp på toaletten.
Kvart över fem vågar jag röra mig i sängen och lägger mig på sidan och somnar.

Idag vaknar jag med många av känslorna kvar. Mår illa och har ont i magen, vilket delvis säkerligen beror på att jag inte har ätit ordentligt.
Ska ringa min fd psykolog men grinar bara. Kankse kan jag ta mig igenom det här själv? Men måste ändå ringa henne för att komma i kontkat med en vettig läkare. För det är så svårt. Ska se om de kankse kan skicka en remiss till nån, nästan var som helst för som jag har tänkt på ett tag så vill jag höja dosen på min medicin. Då kanske jag hade haft mer kraft att ta tu med det här..

Men idag blir det nog inget samtal. Ligger nog kvar i sängen i dag, med min dator. Grinar emmellanåt. Grinar för att jag inte vill må så här. Grinar för att jag är så glad att jag har andreas. grinar för att jag kanske aldrig borde sakffa barn. grinar för att jag inte kan lösa min lillasysters liv. grinar över att jag inte kan vara en bra moster till mina syskonbarn, Grinar för att livet är så jävla ovisst.
Grinar över hur jag ska lösa det om jag inte fixar att gå till jobbet på måndag. Önskar att jag kunde låta bli att tänka på det, men det går inte. Det är så svårt att ta en dag i taget när man har åtaganden och ansvar.
Ibland önsakr jag att jag var liten å att mamma kunde fixa allt åt mig.

En panikångestattack lämnar mig förstörd, ledsen, skakis och med ännu mer jobbiga och helt onödiga tankar att fundera på just nu. Och omförmågan att prata utan att gråta.

Tankarna snurrar, tänk om ja kommer att gå i botten igen? Må sådär dåligt. Känner efter hela tiden, kan inte låta bli.
Jag är livrädd.

Jaha, så är hösten här och min osäkerhet kommer som ett brev på posten.
Hela veckan har jag stressat runt och kännt att det är lite för mycket på gång.
Men som alltid så lyssnar jag inte på min egen kropp.
I lördags så hade jag ingen direkt matlust och i söndags fick jag ont i magen efter IKEAfrukosten. Väl hemma så blev ja så otroligt stressad över det magonda och tankarna satte igång. Och ångesten kom. Sen snurrade det på..
Sen på kvällen fick jag feber. och en märklig smärta i min vänstra axel.
Min Kropp kunde inte ha sagt emot tydligare..
Var hemma från jobbet igår med feberkänsla. Idag är jag oxå hemma. Vågade mig till coop och känner mig lite vilsen.

Axel gör fortfarande ont, har haft svårt att sova p.g.a den. Och de snurrade tankarna underlättar inte på något vis...

Så vad gör jag nu? För det första så har jag dragit mig ur att vara skridskoledare 2 ggr i veckan till att bara vara det 1 gång. Ska försöka att inte ta på mig för mycket saker. Förra veckan var visserligen extrem, med att fara omkring varje dag.
Behöver få åka hem efter jobbet iallafall en dag i veckan.

Så nu ska jag på nåt vis försöka vara stark och ta mig igenom det här utan att det lämnar allt för stora spår..

bilder från sommaren som gått..