Ett adjö

I torsdags var jag borta från jobbet för att vaka vid morfars sida. Alzheimersen tog snabbt över och infektionerna har avlöst varandra. Hans kropp skulle inte klara många fler. 

I torsdags satt vi, jag, mina systrar, mormor, mamma, morbröder på hans rum. Pratade med varandra och morfar där han låg i sin säng. Ögonen stängda och andningen tung, men vi vet att han hörde oss. Vi pratade minnen, berättade historier, sjöng och stöttade varandra.

På fredagen var jag tillbaka, likaså de andra. Hade redan sagt hejdå till min fina morfar på torsdagen men kände att trösten av att vara med släkten och att finnas där för mormor var viktig.

Fick bryta upp framåt em för att åka till jobbet. Strax innan midnatt somnade han in. Morbror ringde mig vid 24 när jag precis kommit hem. Kändes skönt att han fick somna in med mormor vid sin sida och att vi alla fick möjlighet att säga hejdå.

Var själv hemma och grät ett tag. Att vänja sig vid döden är för mig en omöjlighet.

I lördags var vi tillbaka hos morfar. Fick se att han fått frid och det såg precis ut som han precis skrämt ett barn och var Påväg att spricka upp i ett leende. Kusinens son Ludvig beskrev allt så fint.

Igår träffade jag mormor. Blir en del sådana dagar under min första semestervecka.

Vila i frid morfar ❤️

/Linda 

Om svackor

Svackan varade i några dagar. De dagar försökte jag hålla mig själv under kontroll och kämpa med att undvika att tänka på framtida saker som jag i många stunder tvivlar på om jag klarar. Tänk att några få dagar med ångest kan ställa till det så mycket med min självkänsla och självförtroende. Jag förlorar all förmåga att tänka positivt. 

Jag som i så många längen är en stark person. Jag tappar allt på några sekunder.

Efter en svacka, hur kort den än må vara så tar det tid att lita på min kropp igen. Illamående kan jag läsa in så mycket i och ångest är ett faktum.

Jag litar inte på min kropp. Jag litar inte på mig själv, eller min förmåga att klara av de, för andra simpla vardagliga saker.

Rädslan av att förlora kontrollen är stark och mäktig.

 Rädslan för att igen inte vilja leva gör sig påmind vid minsta svacka.

Men nu är jag på andra sidan svackan med en vecka kvar till semester. Och jag ska försöka ta en dag i taget.

Semester är faktiskt inte så enkelt som man tror.

Bild från gårdagens midsommarafton.

/ Linda 

Måndag

Vaknar upp med känsla av obehag. Mår illa och har ont i magen. Kl är snart 10 och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Om 2 h ska jag på massage. Välbehövligt, men delar av min kropp vill inte. Vill bara stänga av och somna om.

Å vakna när de här känslorna försvunnit.

Blir så rädd när jag känner såhär, är det en svacka eller kommer jag falla djupt. Tecken på depression är många. 

Vill verkligen inte. Orkar inte. Fokus styrs till alla känslor i kroppen. Blir lite rädd. Vad gör man när dessa känslor kommer? Höjer medicinen? Känns skönt att jag ska träffa min samtalskontakt idag.  Men nu vill jag bara grina och somna om.