Lördagskväll

                                 chokladglass och typisk tjejfilm.
                                 Sånt man gör som gräsänka...

Tiden som gått

Den senaste tiden har rusat iväg.
Vissa dagar är bättre. Andra känns sådär hopplösa. Men jag tror att de bättre dagarna är fler.
Tiden runt Jul rusar iväg.
Den 10 december gick farfar bort. Det var ganska väntat. Men likväl sorgligt.
Känslan av sorg som det verkar som att jag känt de senaste månaderna passade helt plötsligt in i verkligheten.

Julen är över. Jag klarade och överlevde. Hade även trevligt.
Med hjälp av min tidigare erfarenheter och lugnande tabletter klarade jag även de värsta ångestvågorna.

Idag blir en dag hemma. Sov länge.
behöver hämta mig efter de påfrestannde sista veckorna.

Blivit besviken på kommunen jag jobbar i. Min decemberlön bestod av Minus. En skuld.
i det läget hade jag fått nedslag på sjukpenning av försäkringskassan.
Besvikelsen var enorm.
Hur kunde kommunen jag jobbar och bor i lämna mig i sticket utan lön i decembermånad.
Om sjukskrivningen halkat efter andra månader så kankse den ska få göra det i december oxå. De hade alltså dragit av sjukskrivning för delar av oktober och hela november och hela december.
Det gör mig förbannad och besviken.

Förbannat ledsen.

Lucia

Tittar på film,  På Rymmen med Pippi ångstrump.
Lagom.

Skulle vara skönt att vara liten igen.

Träffade läkaren idag igen. Sjukskrev mig halvtid i tre veckor till. För sista gången. Idag skickar han en remiss till psykiatrin. Ska höja medicinen oxå. Jag är ett för svårt fall för vårdcentralen.

Känner mig som en sorglig figur. Ett skal. Kan inte ens minnas att jag någonsin mått bra.

Att dö är inget alternativ. Men det känns som att jag redan är det. Iallafall inombords.

Jag har ett av världes bästa jobb. Ändå är varje morgon, varje dag en kamp.

Idag vill jag lägga mig ner på golvet. Skrika tills jag inte orkar längre.

har jag mått bra nån gång?







/Linda

Bergodalbanan....

 Idag fick jag brev från försäkringskassan. De godkänner inte mina läkarintyg. Inget av dem verkar det som.
Plånboken är otroligt tunn just nu. Tur att jag inte gör annat än att vara på jobbet och hemma i soffan, äta gör jag inte så mycket hellre. Men det är stressande att inte ha råd att betala för sig själv. Det blir man inte friskare av.
 Jag orkar inte ens bli frustrerad.
Min läkare har inte skrivit tillräckligt utförligt om varför jag inte kan jobba. Varför jag inte orkar.

Varje morgon vaknar jag illa till mods med magont, av ingen tillsynes anledning.
Egentligen vill kroppen inte röra sig ur fläcken.
Är illamående och det enda jag får i mig är en tablett med lugnande.
Klär på mig och befinner mig i nåt vakum.

På jobbet orkar jag inte ta itu med något och tårarna bränner bakom ögonlocken.
 Känner mig värdelös.
Vissa dagar kommer jag till jobbet och grinar. Då orkar jag inte hålla tillbaka.
Har lämnat över många av mina ansvar till andra. Det ger mig dåligt samvete.
Jag är ju annars den med ideér, glöd och driv.
Det är långt ifrån den jag är nu.
Har svårt att andas, har världens klump i bröstet.

Att åka hem är som en befrielse. Som att jag hållit andan hela dagen och väl hemma kan jag andas igen.
Tårarna kommer ofta när jag kliver innanför dörrarna. Ibland redan i bilen på väg hem..
Hemma tänder jag alla lampor i alla rum. Mörker är skrämmande.
Sen sätter jag på tvn. Är skrämmande och jobbigt att vara med mig själv.
Tänker på allt på en och samma gång.
Kaos i mitt huvud.

Vissa dagar är bättre än andra. Är som en bergodalbana, fast utan någon rolig del.
Distraherar min tankar med film och serier. Oftast äter jag inte så mycket under dagen utan det är lättare när jag kommit hem.

På kvällen tar jag sömntabletter. Är livrädd över att ligga vaken och grubbla. Livrädd för att vakna mitt i natten. Jag är rädd mest hela tiden.

Känner mig stressad över att gå upp till heltid igen. Tänk om jag inte klarar det. Tänk om jag blir sämre.
tänk om...tänk om.. tänk om...

Känslan av att inte duga är konstant.

...................................

 Torsdagens känsla följde med mig in i fredagen. Och den stannade. Växte sig större. Tog över.

Känner mig genast värdelös. Det sitter kvar så länge.

Idag har jag ställt in cykeln i förrådet och skrapat bilen. Det tog en timme i förberedelser.
Mentala förberedelser för att göra minre än 30 minuter utanför hemmet.
  Så ska det inte vara.

Tror att det vänder men så är det som ångesten och nedstämdheten kommer rusande tillbaka.
Vi ramlar i en hög. De är överst. Jag ligger under och får knappt luft.
 Sen hatar jag mig själv och skäms.
Jag borde sett det komma, hunnit hoppa undan.
Känner att jag misslyckas.
Om och om igen.

Å vad jag önskar att det bara gick att sätta ner foten.
Att säga att nu räcker det.
Men jag kan inte styra det. Mig.

Hur kan jag gå vidare.
Hur kan jag lova någon nåt?
Garantera att jag kan finnas där.

Tänker på så mycket saker.
Hela tiden.
Försöker överösta tankarna med annat.
Men det är sjukt svårt. Det svåraste jag gjort. Jag gör..

Känslan just nu.

 När jag går från jobbet sköljer känslan av tomhet över mig.
  Det känns som att hjärtat värker
Andetagen snabbvänder i lungorna. Att andas med magen känns omöjligt.
 Livet känns ganska meningslöst
Jag känner mig meningslös.




 

Kalas

Idag hade det varit 1 års kalas..

...då får man såhär mycket presenter

Uppiggande..?

Kanske är det dax för den här boken. Man kan väl iallafall inte må sämre av den.

Bilder från förr.

Har på senaste tiden intreserat mig för släktforskning. Använder mig av sidan Ancestry.se. Det är spännande och kul. har fått kontakt med människor runt om i sverige som jag på nåt vis är besläktad med.

Tittade på gamla bilder hemma hos pappa som jag scannade in på datorn.
Det är så kul med gamla bilder!
Tittar på bilden med farmor och ser någon annan. Men är lite osäker på vem..


                  Farmor och farfar

                                            
                                               Pappa

Sen då?

Nu är jag inne på en ny medicin. Tog den första idag. Jag känner mig lite rädd.
Läkaren sa liksom i förbifarten att det här var det sista han kunde göra för mig.
La inte så mycket vikt vid orden just där och då. Men i efterhand gjorde det mig orolig.

Kommer det aldrig bli bra..?

Livet i ett nötskal..

Min första tanken när jag vaknade imorse va att jag längtatde efter att dagen var slut och jag fick åka hem igen. Så nu längtar jag hem redan innan jag har lämnat det.
Ångesten och depresionen gör mig orkeslös, nedstämd, ledsen, har sämre tålamod och vill bara vara hemma och ifred.
För att komma ur depressionen måste jag gå emot allt det där.

Livet i ett nötskal.

Glömmer så lätt

 Jag blir sårad över att många inte inser att Depression och ångest är en sjukdom.
 Men på nåt vis så glömmer jag oxå.
Förbannad och ledsen över att jag mår såhär. Att jag inte tar hand om mig när jag kan.
Idag hittade jag den här länken. Läste den mellan tårarna och insåg att jag är sjuk. Det är på riktigt.
 Det var som att läsa om mig själv. Ska ta hjälp av den där sidan dagligen.
Kanske ska jag dela upp mina mål i atomer. Just nu kan jag inte förvänta mig mycket av mig själv, vilket är det som bidrar till hur värdelös jag känner mig.
Kanske ska den här gången vara den som jag blir frisk på riktigt. Den här gången som var den värsta och som gör att jag ändrar på saker i mitt liv. Kan inte minnas att jag varit såhär deprimerad förut. Tillsammans med konstant ångest är den enklaste sak som att gå ur sängen oerhört svårt.
Läs gärna mer på den sidan jag länkade. Fanns så mycket klokt.

 jag mår inte bra. Känns som att jag börjatom från början. Har konstant ångest. Tar atarax mot ångest och oro flera gånger om dagen.
Ska jag behöva känna såhär hela tiden.
Igår på jobbet grät jag i stort sett hela tidern. Är så oerhört ledsen. Hur länge ska det vara såhär?
Villa bara gömma  mig för världen. Och mig själv.
Alla säger at det kommer bli bra. Men när? Vet inte om jag tror på det längre.
Idag  grinar jag oxå. Orkade inte gå till jobbet å må såhär idag. Resten av enheten skulle dit oxå. .

Kanske hade jag blivit lite bättre och det är därför det här känns extra hårt.

Mina ögon är svullna, svider och kliar. Känner mig som ett vrak. och det är utmattande att försöka hålla ihop mig.

Tankar

 Jag antar att jag mår bättre. Går upp ur sängen. Klär på mig. Träffar andra männsikor. Men jag känner mig inte som mig själv. Svävar lite utanför.

Känner mig så fruktansvärt tom i själen.

Är det såhär livet kommer se ut? Det vill jag inte.

Har svarat på massa frågot hos terapeuten.
En M.I.N.I. - (Mini Internationell Neuropsykiatrisk Intervju)
Med svaren kan man lättare ser vart min problematik ligger  (Ändamålet med M.I.N.I. är att underlätta bedömningen och uppföljningen av patienter med större noggrannhet och effektivitet. )

Prickade in många träffar på Depression, Panikångest, Agorafobi Och Generaliserat ångestsyndrom.
Kanske lika bra att gräva ner mig med det samma. Vet inte hur länge man orkar leva såhär.
Så jag vill göra en förändring i livet. Men jag är bara inte säker på hur jag sak göra det.

Funderar på att läsa en kurs på folkhögskolan nästa höst. Är emellanåt bestämnd på den punkten. Kursen handlar om att skriva. En grundkurs. Men så inser jag att jag kanske inte duger till det.
Vet inte alls vad jag duger till.  De tankarna gör mig ledsen.

Depression och nedstämdhet

Text och bild kopierad från vårdguiden och hela texten kan du läsa här.

Depression     

"En viktig skillnad mellan nedstämdhet och depression är att nedstämdheten håller i sig under minst en tvåveckorsperiod om det är frågan om en depression.

En depression kan ge många olika symtom. Att vara nedstämd och ledsen eller att inte känna glädje eller intresse för någonting är de viktigaste. Många drabbas av ångest. Ångesten är ofta värre på mornar och förmiddagar men inte alltid.

Du kan bli orkeslös, likgiltig och få dålig självkänsla.
Du kan tappa matlusten eller börja tröstäta.
 Många som är deprimerade sover sämre. Du kanske sover oroligt och vaknar tidigt eller så sover du tungt och länge men känner dig ändå inte utsövd.

Det är vanligt att man vid en depression känner sig värdelös och ansvarig för svåra misstag, till exempel i sitt arbete. Många deprimerade tänker på döden på olika sätt, exempelvis på personer som avlidit. Det är vanligt att tankeförmågan blir sämre och att det är svårare att ta beslut."


Det kursiva texten ovan är det som stämmer väldigt bra in på mig. Jag har svårt att känna glädje men kan fortfarande skratta åt saker. Ser inte fram emot något. Och ibland gör det inget för jag orkar inte riktigt bry mig.
Ångesten är oftast starkast på morgonen. Därför är det ibland svårt att gå och lägga sig.
.Innan den nya medicinen hade jag svårt att  somna. Det kunde ta timmar.

Jag känner mig ganska värdelös. Orkar inte ta itu med mycket. Tvätta och laga mat hamnar i skymundan. Även äta känns mindre viktigt.

Tappar lätt tråden i tankar och i samtal. Disträ känns som ett bra ord.

Jag pendlar mellan att känna mig ok och förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet. Alla känslor på 5 minuter.

Det är oerhört ansträngande.

......................................

Jag påbörjade ett inlägg men tappade tråden.

För jag är arg. Väldigt arg. På ingen och allt. På att Andreas har en ny stor TV.
Arg på samhället. Vi har diskuterat här hemma. Täckte många ämnen samtidigt.
Dock slutade alla med att jag var arg. På allt.
Men den som jag egentligen är mest arg på är mig själv. Det är verkligen ingen höjdare.
 Så jag skrattar och gråter om vartannat. Det är jobbigt att vara arg på mig. Jag är bra på att vara arg. Och långsint är jag nog oxå.

Det suger att vara ovän med mig!

Vad hände...?

 .... Det brukar jag fråga mig själv ibland.
Dagarna kan flyta på och sen på en minut kan det tvärvända.

Igår efter badet började jag känna mig konstig. I hela kroppen.
Frös och kände mig lite yr på det. Sen gjorde magen ondare och ondare. Mådde illa och orkade knappt hålla upp kroppen. Eller ögonen. Gick på toa och illamåendet ökade. Redan vid den kostiga känslan började jag analysera. Och tänka. Var svårt att andas. Förtvivlad.
 Är jag sjuk? Eller är det ångesten som gör det här? Vet inte skillnaden. Tar en tablett mot ångest, om det blir bättre så kanske jag är sjuk.. Lägger mig i sängen och försöker ta det lugnt och andas lugnt. Vågar inte ta kvällsmedicionen. Tänk om jag är sjuk och  så somnar jag  av tabletten och spyr i sömnen.
Känner mig bättre efter ett tag. Är det för ångesttabletten? Men inget går helt över.
Men springer på toa. Har så ont i magen.
Inser att Sertralinen har jag inte tagit i helgen. Måste ha glömt. Är det utsättningsymptom jag känner?
 Jag gick från 50 till 0. Hade tänkt gå ner till 25. Googlar uttsättning av sertralin. Som jag mår stämmer in på det jag läser. Men förmodligen så skulle det stämma in på massa andra saker oxå.
 Funderar på att ta en alvedon. Men jag mår för illa för att kunna svälja ens en halv.

Ligger kvar i sängen. Känner mig bättre men springer på toa. Tittar på en serie på netflix som jag laddat hem på paddan. Kl är inte mer än 19. Vågar ta Mirtazapinen men är vaken med seriern The big C som sällskap. Vid 22 orkar jag inte vara vaken längre. Somnar nog med det samma.

Idag vaknade jag runt 8 tiden. Känner efter. Vågar mig på att äta en macka och det känns ok. Ligger och halvsover tills klockan ringer. Känner mig fortfarande lite konstig. Och jag fryser. Tar en varm dusch men fortsätter känna att jag inte riktigt är med.
Efter duschen är jag så slut att jag inte orkar stå upp. Lägger mig på sängen och inser att jag inte orkar ta mig till jobbet idag. Inte heller till terapeuten. Jag känner mig värdelös.

Lägger mig i soffan med magont och lite illamående. Fryser om rumpan och baksidan av lården. Det gör jag när jag är stressad. Lägger en filt över mig och försöker att inte låtsas om det. Det är ungefär som att inte låtsas om att det står en rosa elefant i rummet.

Känner mig ledsen men orkar inte gråta. Funderar på om jag ska ta sertralin, som jag borde gjort i helgen.
Men om det nu var/är utsättning så kanske det bara är dumt att tillsätta något som varit borta i 2 dagar.

Imorgon kanske det har vänt åt andra hållet. Förhoppningsvis redan under dagen.

400

Det här blir inlägg 400.
planerade länge i mitt huvud över vad jag skulle skriva idag. Det var lite argt, lite ledsamt och lite hopp. Vilket för övrigt är de sinnestämmningar jag pendlar mellan.

Men så såg jag att det här är mitt 400:de inlägg. Så jag hoppar över allt det där andra.

 Dagens positiva: Jag åt lagad mat till lunch. På en söndag. Själv.  Det är stort på alla sätt och vis.

Nu ska jag ta ett bad och det är bara för att jag ska vara någpn annanstans än soffan när Andreas kommer hem.

Andra dagen....

men det känns som att det gått en hel vecka.
 Idag var ingen bra dag. Kände mig inte alls som mig själv. Fast just nu vet jag nog inte vem jag är.
Kände mig tom och tung.

Men jag tog mig till jobbet och till läkaren. Men jag känner mig som ett tomt skal.

Har iallafall gjort mig en tallrik med gröt till middag. Bra av mig.

Idag var första dagen tillbaka på jobbet.
Var lite motigt. Tog över 1 timme att komma iväg i morse
 Men det hade jag planerat in. Allt är lite dimmigt på morgonen.

Det var lite rörigt och förvirrat på jobbet. Känns som att jag inte varit där på flera månader.
 Den här veckan kommer jag att jobba mellan 11-15 Ungefär.
Känns som dagen var mycket längre än 4 timmar idag.
Helt färdig när jag kom hem och orkar knappt tänka.

Sen senast...

Regnet bara öser ner. Har kurat ihop mig i soffan för att få upp värmen. Regnet tog sig igenom nästan alla kläder.
Idag ville jag egentligen inte åka hemifrån. Men det gjorde jag. Hem till mamma för att göra äppelmos med henne, mormor och lillasyster.
Idag kan man nog säga att jag tog mig i kragen. Har kommit så långt att jag iallafall förstår vad som är bra för mig själv.
Var ett ganska lagom tillfälle att träffas på. Över Äppelmosmaskinen. Mormors äppelmos är mums. 
Och det är just den mosen jag ska ha på gröten framöver.

I fredags var jag hos läkaren igen för att få mina provsvar. Jag har Inte diabetes men ligger i riskzon.
 Så för min hälsas skull bör jag gå ner i vikt för att minska risken. Ska tillbaka till läkaren på tisdag och då ska vi prata vidare om hur jag ska göra, hur jag mår nu osv.

Sen tillbringade jag större delen av dagen med Erica och Love. Bebismys är super.
På eftermiddagen åkte jag till M&P och gick med och hämtade barnen. Frank blev alldeles blyg när han tittade på mig. Han har blivit så stor. Han är ingen bebis längre utan en kille. En liten grabb.
 Nattis däremot kom springades och slängde sig om halsen på mig. Å vad glad jag blev! På vägen hem höll vi handen och plockade upp kastanjer från marken. Efter frukt och blåbärsoppa lektes det lite med dem och sen mös jag med båda barnen i soffan. Hög mysfaktor på fredagen.

 På måndag börjar jag jobba igen, halvtid. Var på jobbet och hälsade på i veckan och det kändes bra. ¨
 Vet att jobba är något som hjälper mot depressionen. En av det viktigaste för att ta sig ur depressioner är regelbundenhet och att ta sig upp på morgonen. Det sa terapeuten iallafall.

Känner mig bättre men vågar knappt säga det högt för rädslan att "sabba" det.
 Försöker som alltid ta en dag i taget..

Kvällens tankar

 Haft en ganska bra dag, full koll på mig själv, tankar och känslor.
 Helt plötsligt när jag skulle åka iväg till lillasyster så kom ångesten. Starkt. Men jag gick emot den.
Kände mig yr och febrig, som att kroppen gör allt för att säga till. Uppmärksammma sig lixom.
Men det gick över efter ett tag hos syster.

Där satte jag mig på en pall framför tvn och Sara klippte mig. Det blev kort. Väldigt faktiskt.
Men så skönt att inte tappa halva håret när jag tvättar håret.

Hon pratade ganska mycket vilket jag tyckte var skönt. Har så mycket fokus på mig själv iallafall.
Men hon pratade om hur jag mådde. Då nämnde hon nåt som fick ögonen att tåras på mig.
Men jag höll tillbaka. Men det var jobbigt. Hon hade undrat om hon skulle vakna en morgon med bara en storasyster. Usch vad det skar i hjärtat. Men det var bra att hon sa det. Sanningen kan  göra ganska ont.
 Jag kanske säger att jag inte vill leva såhär. Men det betyder inte att jag vill dö. Och det vill jag inte. Jag vill bara inte att livet ska vara en evig kamp.
Men en av min största rädsla är att en dag vakna och det är så mörkt att jag inte vill leva.
Det är jag livrädd för.

Men jag har massor att leva för. Min underbara sambo, min familj, mina vänner och så mycket mer.
 Och inte att förglömma mina alldeles underbara syskonbarn som jag träffar allt för sällan.
Trodde verkligen inte att man kunde älska någon annans barn så mycket som jag älskar dem! Underbara.

Sitter framför tvn nu. Vill vänta på att min medicin gör mig lite tröttare för jag vill verkligen inte lägga mig i sängen och riskera att ligga vaken och ensam med mina tankar.
Undviker helst att vara själv med mina tankar. Har under den här "perioden" duschat med tv eller i Andreas sällskap. För ensam så blir jag så ledsen. Det blev jag ikväll när jag klev in i duschen.
 Anledningen? Allt och ingenting skulle jag gissa.

Lite pyssel

Idag blev jag lite pysselsugen så jag "pimpade" våra tändsticksaskar.

 

 Sen så gjorde jag klart tavlan jag tänkte göra redan i somras. Men nu blev det klart. Var svårare att rita fjärilarna än jag trott. Kalkerade lite så gick det ganska bra. På sista bilden är den klar och står på plats bredvid den jag köpte färdig på IKEA.

 

  

 Innan sommaren så gjorde jag även om en pall som jag köpt på tradera.

 

 Före                                                                                                                   Efter

 

                                                                            

 

 

 

 

Uppdatering

De senaste dagarna har varit innehållsrika.

Förra veckan fick jag hem papper från Danderyds sjukhus, där jag gjorde min biopsi. Det visade det sig att jag har kvar förändringarna. Om några månader får jag göra en till livmoderhalsbiopsi till. Känns väl sådär. Ska försöka att inte dra för höga växlar på det. Men det är ganska svårt. Att älta och "tänk om" tankar är en sak som jag är rätt bra på..

I Söndags så började elementet i köket att rinna! Blev en ganska stor pöl på golvet. Fick ringa jourröris och så kom de från skadesanering och satte in denna fina mojäng som låter aldeles för högt!

Golvet hade rest sig lite i skarvarna men nu ser det bättre ut. På Onsdag kommer de och mäter fukt.
Å snälla säg att det inte blir en skada. Att lägga nytt golv i köket är inget vi vill göra!


I Måndags åkte jag till VC för att ta prover. Läkaren ville kolla så att jag inte har något fel på sköldkörteln.
Redan på eftermiddagen ringde läkaren. De felen som han letade efter fanns inte men tydligen så var mina blodsockervärden höga. Så idag var jag tillbaka på VC för ytterligare prover. Prover för att kolla om jag har diabetes.
Om jag har diabetes så kan jag väl inte ha livmoderhalscancer. Visst..?
Känns som att jag fick nya tankar att cirkulera i mitt huvud.
Inte direkt vad jag behöver.

Har ganska dåligt flyt just nu. Har ont i halsen och är förkyld oxå. Men som toppen på isberget hade verkligen kunnat hänt idag. När jag kom hem från VC och handling på ica så visade det sig att jag hade lämnat kökskranen på. Hade kunnat gå riktigt illa eftersom ho´n var fylld med disk..

Nu blir det vila i soffan och Vännertittande. Ikväll åker jag över till lillasyster för att kolla igenom hennes rensade kläder och få håret klippt.

Så vad är det som händer med mig?
 Vad är jag så rädd för?
När ångesten river och sliter i mig, när det känns som att jag inte kan andas, när händerna domnat bort och när jag inte längre kan styra min kropp, mina ben eller mina tankar.
Nåt måste gå sönder inom mig när ångesten sliter så hårt. Nån gång händer det.
 Då ja inte längre kan kontrollera mig själv. Är jag sjuk? Kommer ambulanse för att hämta mig när jag är trasig? Eller har jag blivit galen? Kommer jag hamna på psyket nu? Blir det värre den här gången?
Kommer jag kunna plocka ihop spillrorna av mig själv den här gången eller Är jag förlorad för alltid?

Sen tar det slut, odjuret inom mig lugnar sig men stannar kvar länge i mitt bröst. För evigt den här gången?
Nu finns bara jag och väntan på nästa gång. Är det då det händer? Det där slutliga som till sist krossar mig?som puttar mig över stupet. Det som gör att jag aldrig kommer tillbaka. Inte som jag en gång varit.

Så jag är rädd. Hela tiden.
För den dagen jag inte längre kan plocka upp mig själv.

Ta Tag

Idag skulle jag ha träffat terapeuten på vårdcentralen men det ställdes in för att han var sjuk.
Eftersom det är en terapeut utbildad i KBT så kände jag att jag ska ta tag i det själv.

Har under en längre tid haft en boken, "fri från oro, ångest och fobier" hemma. Iveckan så läste jag lite i den och där i finns det saker man kan göra själv. Nu kände jag mig redo för att ta tag i mig. I det.

Jag skummade igenom de avsnitt som passade in på mig och och markerade det med en blå penna.Så jag lättare kan hitta orden som passar  in på mig. När jag behöver att läsa att det är fakta det jag känner och inget som jag själv hittat på.

Sen åkte jag hemifrån till ÖB för att köpa mig ett fint anteckningsblock endast för mina läxor i KBT. Jag har gjort det här förut så jag hoppas att mycket kommer tillbaka när jag väl startar. Efter Ö&B besöket satt jag hemma i min trygga soffa och kollade på tv och försökte känna mig nöjd över att jag idag faktiskt varit iväg.

Sen mötte jag upp Erica för att hämta Ludde på dagis. Är så mycket lättare att gå ut och få luft om man har sällskap. Följde med hem till dem och lekte lite. Och där blev jag kvar ett tag så även sambon kom dit.

Att gosa länge med en bebis är ganska bra för välmåendet.

Hem kom vi ganska nyligen och jag känner mig helt slut. Idag har jag gjort mycket saker i mina mått mätt

Samvete

 Samvete är en av sakerna jag tänkt skriva om tidigare
. Eller rättare sagt det Dåliga samvetet.

 Vågar nästa påstå att jag ofta under mitt liv haft dåligt samvete.

 Dåligt samvete för att min familj fick en sån udda medlem i mig. att de stannat hemma pg.a jag inte följt med eller sprungit hemifrån. Att göra sin familj besviken gång på gång när man inte är så gammal är ganska tungt.

Jag minns fortfarande så väl när min storasyster kom till mig, strax efter mitt första PBU (tror det heter BUP nu) ch frågade är du frisk nu så att du kan åka med mig till stan som andra systrar.
Min syster var arg och besviken på mig för att jag inte kunde följa med henne till stan och shoppa.
För det gjorde ju hennes kompisar med sina systrar.
Jag har inte levt upp till rollen som hennes syster.
Hon är den som flest gånger sagt till mig att skärpa mig.
När hon vet att jag mår dåligt så ringer eller smsar hon med en överdriven gladhet. Vet inte om att hon med det hoppas att det smittar av sig på mig ellerom det är, som jag tror, då kanske jag inte berättar hur dåligt jag mår. För hon förstår inte.
Eller förstår göra inte många men hon kan inte acceptera mig som jag är.
Vilket inte underlättar för mig i min kamp att acceptera mig själv.
När jag skriver det här så börjar tårarna rinna. Jag blir ledsen att jag inte kan vara den systern hon vill ha och för att vi kommer alltid ha ett visst mellanrum mellan oss för att mig är inget vi kan prata om.

Jag har dåligt samvete genemot mina föräldrar oxå. Men inte på samma sätt. De födde mig och på nåt vis så var det de som gjorde mig. Men jag kan forfarande minnas resan till fjällen, gotland mm som de fick ändra p.g.a mig. Jag gjorde det besvärligt och jobbigt för dem.

Sen har vi det dåliga samvetet idag. Det jag har för att jag inte kan jobba. att jag bara lämnar ansvar och andra människor som räknat med mig.

 Jag vill vara någon att räkna med!  Men ibland går det bara inte

Så har vi Andreas. Det dåliga samvetet är konstant. Dagligen. När han kommer hem och suckar över att jag sitter på samma plats i soffan som igår, förrgår och dagen innan det. Då får jag dåligt samvete.


Dåligt samvete har jag hela tiden. Det verkar vara något som ingår i den här sjukdomen.

För ja, det är en sjukdom. eller?

Så mycket att få sagt

 har så mycket i huvudet som jag skulle vilja få ner här. Men när jag väl hamnar här så står det still.
 Vill på någotvis förklara vad som händer med mig. Men det är så svårt

Och nu frågade sambon om jag ville åka med till Cervera. Och till hans, och min förvåning svarade jag ja.

Ett steg i rätt riktning.

Zzzzzzz

 Blir otroligt trött av den nya medicinen. Sov 14 timmar inatt och funderar på att sova lite till  i soffan.
 Orkar knappt hålla huvudet uppe.
 Hur ska jag kunna åka till vårdcentralen för att ta prover innan kl 10.00. Kanske kommer jag inte vara lika trött senare i veckan...

15 minuter

Ikväll upplevde jag 15 minuter utanför mig själv.
15 minuter där jag inte tänkte på kaoset inne i mig.
Där jag inte kände ångesten.
Där illamående och magont inte fanns.

 De femton minutrarna lämnade en strimma av hopp efter sig.


Nu ska jag ta första tabletten av min nya medicin. Det är skrämmande. Men det är ångesten också.

                                         ”Skärmen förblir lika tom som själen”
                                                   - Tove Lundin



        

Läkarbesöket

I torsdags var jag hos läkaren.
Han diagnosiserade mig med deppression och paniksyndrom. Måttlig deppression. Som jag skrev tidigare. Måttlig. Känns skrattretande.
Fick ny medicin som jag dock inte vågat börja med.
I efterhand så känner jag mig lite osäker på vad vi sa. Va så koncentrarad på att hantera mig själv och att vara där. Är sjukskriven till den 19, då träffar jag läkaren igen. Så får vi se. På torsdag ska jag träffa en terapeut på vårdcentralen. Och så ska jag dit och ta lite prover. Va en rätt grön läkare tror jag men han kändes helt ok.

En dag

Såhär känner jag när jag vaknar på morgonen, just nu: Tungt tryck över bröstet. Får anstränga mig för att ta några djupa andetag som går ner enda till magen. Känner hopplösheten välla över mig. Lägger mig igen i hopp om att nästa gång jag vaknar kommer det kännas annorlunda. Idag var det lite annorlunda. För Andreas fyller år. Kände samma saker imorse när jag vaknade. Men istället för att lägga mig igen tvingade jag mig ur sängen på vad som känns som synligt skakande ben. Hade förberett lite kvällen innan för att göra det så smidigt som möjligt. Sjöng och gav honom frukost på sängen. Sen satte jag på Sunes sommar på lilla tv och sjönk tillbaka i sängen i någon form av halv dvala. Inatt sov jag utan hjälpmedel. Nu sitter jag på ballkongen med filtar. llt för att få lite sol och luft. Det är tungt i bröstet och det känns fortfarande som hela jag skakar. Känner mig svag och tung i hela kroppen. Som om hela världen är mitt ansvar. Så känns det