Så vad är det som händer med mig?
 Vad är jag så rädd för?
När ångesten river och sliter i mig, när det känns som att jag inte kan andas, när händerna domnat bort och när jag inte längre kan styra min kropp, mina ben eller mina tankar.
Nåt måste gå sönder inom mig när ångesten sliter så hårt. Nån gång händer det.
 Då ja inte längre kan kontrollera mig själv. Är jag sjuk? Kommer ambulanse för att hämta mig när jag är trasig? Eller har jag blivit galen? Kommer jag hamna på psyket nu? Blir det värre den här gången?
Kommer jag kunna plocka ihop spillrorna av mig själv den här gången eller Är jag förlorad för alltid?

Sen tar det slut, odjuret inom mig lugnar sig men stannar kvar länge i mitt bröst. För evigt den här gången?
Nu finns bara jag och väntan på nästa gång. Är det då det händer? Det där slutliga som till sist krossar mig?som puttar mig över stupet. Det som gör att jag aldrig kommer tillbaka. Inte som jag en gång varit.

Så jag är rädd. Hela tiden.
För den dagen jag inte längre kan plocka upp mig själv.