Kvällens tankar

 Haft en ganska bra dag, full koll på mig själv, tankar och känslor.
 Helt plötsligt när jag skulle åka iväg till lillasyster så kom ångesten. Starkt. Men jag gick emot den.
Kände mig yr och febrig, som att kroppen gör allt för att säga till. Uppmärksammma sig lixom.
Men det gick över efter ett tag hos syster.

Där satte jag mig på en pall framför tvn och Sara klippte mig. Det blev kort. Väldigt faktiskt.
Men så skönt att inte tappa halva håret när jag tvättar håret.

Hon pratade ganska mycket vilket jag tyckte var skönt. Har så mycket fokus på mig själv iallafall.
Men hon pratade om hur jag mådde. Då nämnde hon nåt som fick ögonen att tåras på mig.
Men jag höll tillbaka. Men det var jobbigt. Hon hade undrat om hon skulle vakna en morgon med bara en storasyster. Usch vad det skar i hjärtat. Men det var bra att hon sa det. Sanningen kan  göra ganska ont.
 Jag kanske säger att jag inte vill leva såhär. Men det betyder inte att jag vill dö. Och det vill jag inte. Jag vill bara inte att livet ska vara en evig kamp.
Men en av min största rädsla är att en dag vakna och det är så mörkt att jag inte vill leva.
Det är jag livrädd för.

Men jag har massor att leva för. Min underbara sambo, min familj, mina vänner och så mycket mer.
 Och inte att förglömma mina alldeles underbara syskonbarn som jag träffar allt för sällan.
Trodde verkligen inte att man kunde älska någon annans barn så mycket som jag älskar dem! Underbara.

Sitter framför tvn nu. Vill vänta på att min medicin gör mig lite tröttare för jag vill verkligen inte lägga mig i sängen och riskera att ligga vaken och ensam med mina tankar.
Undviker helst att vara själv med mina tankar. Har under den här "perioden" duschat med tv eller i Andreas sällskap. För ensam så blir jag så ledsen. Det blev jag ikväll när jag klev in i duschen.
 Anledningen? Allt och ingenting skulle jag gissa.