Veckouppdatering

 Att det gått en hel vecka sen jag skrev kan jag knappt fatta, tiden verkar rusa iväg vare sig man gör något eller inte.

I fredags var jag på min första gruppterapi. Det kommer att pågå i 9 veckor och är KBT (kognitiv beteendeterapi) Det var det jag gjorde på KS för snart 10 år sen.
Min förhoppning nu är att jag orkar jobba med mig själv och att jag, till skillnad från senaste är mer mogen och mottaglig för det.
Kbt jag gick på KS var jättebra, gav mig mycket och efter det mådde jag bra en längre tid. Men jag jobbade inte med på det vis att jag kanske behöver upprepa det för mig själv.

Men åter till fredagen då.Vi är 6 st i gruppen och den riktar sig till de med depression och ångestproblematik.
Vilka som lider av vad har jag väl gissat mig till hyffsat. Och jag undrar vad de tänker om mig.
 Själv hoppas jag att jag orkar. Det är ganska tungt att jobba med sig själv. Man gör alltid upptäckter som man egentligen inte vill kännas vid. Som exempel, vem är jag utan min ångest. Har haft dessa problem i närmare 20 år! Så det har blivit en del av mig. Eller kanske hela mig. Tankar om vem man är, vem man vill vara, kan vara är ångestladdat i sig. På nåt sjukt sätt är jag trygg i mitt lidande.
 Men kanske är just det här, just nu det rätta för mig. Till fredag fick vi hemuppgifter, skriva ner mina mål med behandlingen. Som i sin tur ska delas upp i flera delmål. Svårt. ett mål är att må bra. Men vad innebär det egentligen?


Mitt mående går upp och ner. Ibland från timme till timme. Idag är jag helt slut. Vaknade med kännbar ångest imorse. För vad? Svårt att säga. Hade ångest och det var jobbigt att gå upp till Olovslundskolan för att rösta i Kyrkovalet. Igår var jag och tvättade bilden på A´s jobb och åt ute. Det är verkligen skillnad på dagarna. Kanske sköt lördagen på sin ångest så att söndagen fick ta hand om det. Idag vill jag ingenting. Känner mig trött och ledsen. Och jag fryser och känner mig skakis i hela kroppen, som jag har hög feber. Så gör kroppen ibland. När den tror att jag inte fattar (vilket jag sällan gör) att idag funkar det inte som du vill så ger den mig sånna symptom. För inte kräver man så mycket av sig själv med 40 graders feber.
Ledsamheten känner jag för att jag inte kan styra mina känslor. Ledsen för att jag så gärna vill krama om mina syskonbarn idag men att orken att hantera ångesten utanför min trygga zon är på noll.
 För det är det som menas med att jag inte orkar. Jag orkar inte stå ut med den rivande och skrikande ångesten inombords. Ledsen över att det finns så mycket jag vill, men för lite ork för att ens göra hälften.

Så sitter jag här i soffan. I full mjukismundering under en filt. Tittar ut på löven som börjat skifta i rött. Hösten är på något vis kopplad till melankoli för mig. Vackert och sorgligt med ett löfte om kyla och mörker.



Ibland så har jag en tanke om vad jag ska skriva men glider lätt in på annat. Idag blev det annat.

/ Linda

Beslutarhelg

Jag har tänkt, känt efter och dividerat med andra. Ska jag vara kvar, vill jag vara kvar?
Och om inte, vad ska jag då göra.

Jag var laddad för att börja skolan, att få göra något annat. Men det var inte riktigt det här jag hade föreställt mig. jag tycker verkligen om att skriva men att göra det på kommando och med ett förvalt ämne kändes inte rätt. Prestationsångesten höll på att spränga mig i bitar.
Jag vill nog hellre gå i skolan och lära mig nya saker, läsa för att leta efter fakta, skriva prov mm.
Det är att gå i skolan för mig.

Mitt mående har gått lite upp och ner i sommar men med prestationsångesten och känslan av att inte riktigt trivas fick det att störtdyka. Fick några ordentliga attacker och blev ordentligt rädd för framtiden. Höjden min medicindos i början på förra veckan och jag tror att det har hjälpt en del.
Sen alla underbara omkring mig. Som gör det värt att kämpa, fastän jag är så trött på att kämpa mig igenom vardagen. Det är inte lätt att se att det någonsin varit bra (det vet jag att det har), när det mesta helt plötsligt blir ett mörker.
Det jag på rak arm kan minnas av sommaren är ångesten som överrumplade mig på midsommaraftonen, ångesten som gjorde att jag avbröt min och A´s dag med Nattis. Ångesten som gjorde att ja inte orkade ta mig hela vägen till Ingarö.
Ångesten tar sån enorm plats i mitt liv.

Så vad har jag bestämt då?

jag kommer att sluta på skrivarkursen och istället läsa grundkurs i psykologi på distans. Samtidigt läser jag en kurs som heter hälsa och mentala träningmetoder. Psykologi ville jag läsa redan på gymnasiet men fick inte det för att det krockade med mina huvudämnen. jag är intresserad av
   fakta när det kommer till hur hjärnan funkar och hur den kan ta över en som den gör med mig.
Den andra kursen är till för mig, jag behöver lära mig att leva i nuet. medveten närvaro, mindfullness, yoga mm finns alla representerade i den kursen.

Då båda är på distans så ska jag göra en ordentlig planering varje vecka så att jag inte bara är hemma.

Sen kommer jag, med start på fredag börja på gruppterapi med inriktning på ångestproblematik och depressioner.

jag tror att det här kan bli bra, hoppas det.

/ Linda

???

Vet inte alls hur min kropp tänker. Ska jag leva ett liv utan krav eller förväntningar? Det går ju inte! Hur kan jag förvänta mig så mycket av mig själv. Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget? Eller är jag helt plötsligt optimist? Ett vanligt liv, är det för mycket att förvänta sig.

Kanske är det kurs i självhjälp jag skulle ha gått. Har svårt att se att göra ingenting skulle hjälpa på nåt vis. Men vad är det ångesten vill ha sagt? 

Linda

Jaha..

Ångesten var brutal igår. Idag är jag bara ett skal kvar. Fixade inte att ta mig till skolan, kunde inte ens svälja min medicin i morse. Halsen sa stopp. 

Känner mig matt och skulle helst av allt vilja gömma mig. Behöver ringa min läkare om att höja dosen. Men jag orkar inte. Orkar inte ta tag.

Nu känner jag mig ganska nollställd. Och livrädd för depression.

Varför blir det såhär? Hösten kommer 

, jag mår sämre. Skickade sms till läraren, lite fegt men det är svårt när jag inte känner henne.

Jag kanske ska hoppa av, då slipper jag. Slipper känna mig så onormal och till besvär!

Linda

Djävulen på axeln

Jag är förföljd av något som bara vill mig illa. Skulle nog kalla henne ond.

Hon hoppar på mig när jag är svag, då ser hon sin chans. Det går inte att lura henne, men hon lurar mig hela tiden.

I veckan fick jag feber och hon känner genast att jag är svag. Hon sparkar när jag redan ligger.

Hon säger att jag är värdelös, att jag inget klarar. Någonsin.

Hon skrattar åt mig. Hon skrattar åt mina försök att mota bort henne. - jag är stark och klarar mer än jag tror, försöker jag upprepa som affirmationer. Haha, hon skrattar högt åt mig då, för att överösta mina försök att vinna över henne. - tror du verkligen på det där? Det säger folk bara för att vara snälla. Ingen tror på det.

Du kommer aldrig klara av att leva ett normalt liv fortsätter hon med. Huset med trädgården som du drömmer om, du kommer aldrig kunna flytta härifrån. Å barn. Det är ju ett skämt. Hur ska DU, som knappt kan ta hand om dig själv kunna ta hand om ett barn. Du duger inte. Det är bara en tidsfråga innan din sambo märker det och lämnar dig. Han vill inte behöva ta hand om ett psyko hela livet.

Sånt här och mycket mer viskar hon konstant i mitt öra. Hon trycker ner mig.  Försöker överösta henne med ljud utifrån, såsom tv eller musik. Men mitt inre hör henne hela tiden. Jag hatar henne. Kanske är det därför hon får sån makt.

Hennes namn är ångest.

/Linda