En panikattack.

igår fick jag en ordentlig panikångestattack. Om det var för att jag skulle till jobbet idag vet jag inte. Kanske är min krop inte redo. Men har varit hemma hela veckan. Febern var väl ett sätt för min kropp att säga ifrån. Men tydligen fattar jag lite trögt.

Så attacken igår kom väl egentligen inte som någon jätteöveraskning. Men den ödelägger mycket iallafall.

Satt i soffan, tätt intill A. Som att jag hoppades på att han skulle skydda mig. Kroppen var i uppror. Mådde illa, som att jag kunde kräkas vilken sekund som helst. Det magonda ville skicka mig på toaletten, hela tiden.
Väl inne på toan så grinade jag ännu mera. Toaletter och ångest är en jobbig blandning. Jag måste på toa men det är jobbigt och utelämnande. Sprang några gånger men sen satt jag tätt intill Andreas och hoppades att jag gömde mig tillräckligt. Men det gjorde jag inte.
Grinade och grinade men det hjälpte inte, vilket det ibland kan göra med vanlig ångest.. Började vanka omkring, men insåg att det var mer stressande.
Tilslut la vi oss runt 22.30. jag, grinandes och skakandes under mitt täcke med min hand i As.ligger blickstilla på rygg. Som att en för kraftig rörelse kan förstärka de hemska känslorna.
Han hjälpte mig med andningen, en sån enkel sak som jag helt glömmer bort att göra. Kallsvettas, sakakar, mår illa och magen smärtar.. A halvsover vid min sida, men så fort jag tittar på honom vaknar han och håller hårdare i min hand.
Vid kvart i ett vågar jag släcka lampan helt. Kroppen är fortfarande på helspänn men jag vågar mig upp på toaletten.
Kvart över fem vågar jag röra mig i sängen och lägger mig på sidan och somnar.

Idag vaknar jag med många av känslorna kvar. Mår illa och har ont i magen, vilket delvis säkerligen beror på att jag inte har ätit ordentligt.
Ska ringa min fd psykolog men grinar bara. Kankse kan jag ta mig igenom det här själv? Men måste ändå ringa henne för att komma i kontkat med en vettig läkare. För det är så svårt. Ska se om de kankse kan skicka en remiss till nån, nästan var som helst för som jag har tänkt på ett tag så vill jag höja dosen på min medicin. Då kanske jag hade haft mer kraft att ta tu med det här..

Men idag blir det nog inget samtal. Ligger nog kvar i sängen i dag, med min dator. Grinar emmellanåt. Grinar för att jag inte vill må så här. Grinar för att jag är så glad att jag har andreas. grinar för att jag kanske aldrig borde sakffa barn. grinar för att jag inte kan lösa min lillasysters liv. grinar över att jag inte kan vara en bra moster till mina syskonbarn, Grinar för att livet är så jävla ovisst.
Grinar över hur jag ska lösa det om jag inte fixar att gå till jobbet på måndag. Önskar att jag kunde låta bli att tänka på det, men det går inte. Det är så svårt att ta en dag i taget när man har åtaganden och ansvar.
Ibland önsakr jag att jag var liten å att mamma kunde fixa allt åt mig.

En panikångestattack lämnar mig förstörd, ledsen, skakis och med ännu mer jobbiga och helt onödiga tankar att fundera på just nu. Och omförmågan att prata utan att gråta.