Idag har jag en lite sämre dag. Varför vet jag inte. Tog mig iväg till centrum, med hjärtat dunkande i halsgropen. Men jag tror att det värsta är över.
Jag känner mig ändå mer balanserad.
Funderar på att kolla upp lite mer om det här med livscoach och meditation.
Känns som jag ara funderar och tänker att, ja det där skulle nog vara bra.
Men jag gör inte slag i saken. Ä det jag? Snackar jag bara?

Men det går ganska bra att ta en dag i taget.

Har under denna tid vekligen fått bevis på vilka underbara vänner jag har. De har hört av sig och det är skönt att veta att de finns kvar. Fastän jag är knasig.

Tankarna på barn har varit ett ämne som kommit upp mkt. Rädsla över, kan jag ta hand om ett barn? För alldeles för få år sen så hade jag blivit tvångssteriliserad.
Men jag vill ha barn. Ett barn som är mitt och Andreas.

Känner man någonsin att man är redo?