Min första textinlämning

 

Det är en ovanligt blåsig sensommardag.                                                                                                      
De mäktiga träden, annars så stadiga böjer sig för vindens kraft.                                             

Det rasslar om grenarna och dess löv.

Lövens resa började egentligen långt tidigare. Med hjälp av den värmande vårsolen började de långsamt växa fram på trädens grenar. Dess syfte var att måla världen i sina vackra gröna nyanser. Att sprida hopp om varmare och ljusare tider, att ge insekterna någonstans att landa, vila och äta på. Att ge fåglarna och deras bo skydd från nyfikna blickar.                                                                 
Löven trängdes tätt på grenarna, trygga med varandra.

Men under dessa blåsiga dagar kunde löv efter löv slitas loss från sin plats och lägga sig som ett täcke över gräset. Där samlas de sen för att tillsammans förmultna och ge näring åt marken.

Ett löv, fortfarande i sin gröna skrud grips av vindens framfart och dras med en kraft av tusen hästar loss från sin gren. Vinden avtar och lövet påbörjar sin resa mot marken.                                    
Plötsligt tar vinden nya tag och drar med sig lövet som i en virvelvind uppåt mot trädets krona.

Ett löv som hamnar långt från sina likar är de ensamma löv som torkar och får färdas i ensamheten på gångvägarna under hösten. De som inte får ge nytt liv till marken och som blåses bort av människans maskin.
Virvelvinden tar med lövet upp över träden för att sen släppa det fritt att singla ner mot marken igen. Kontrollerat och bestämt svävar det ner som en fallskärmshoppare redo att ta mark.

Väl nere på gräset ligger det, tryggt medveten om att det får fullfölja sin förutstakade resa. 

 

Inlämning 22/8 2013