Törnrosa

Just nu skulle jag vilja vara törnrosa, till viss del. Att sova i 100 år är lite överdrivet kanske. Några månader skulle räcka för mig. Just nu är det lite sisådär. Ångesten är på besök. Den har varit med en längre tid men nu börjar den störa andra. Igår påverkade det Andreas. Det blev jobbigt. Han blir besviken, med all rätt. Men jag mår dåligt och får dåligt samvete på det. En ond cirkel. Jag gick iväg hemifrån nån timme. Orkade inte känns hans besvikelse. Den satt i väggarna. Är otroligt jobbigt när det blir sådär. Vi har så svårt att närma oss varandra då. Framåt kvällen kunde vi tillslut prata ut om det och vi gick och la oss som vänner. Så hans besvikelse går över, men min ångest stannar kvar. Tårarna bränner i ögonen just nu. Varför kan man ju undra. Det är det lättaste sättet att kanalisera (kändes inte som mitt ord det där..) ångesten för mig . Somliga skär sig, jag gråter. Andreas har åkt iväg idag. Det passar bra. Just nu är jag i stort behov av att vara för mig själv. För jag vill inte göra någonting. Men tvingade mig ut tidigare idag. Hämtade paket på posten och köpte mig en vinterjacka. Blev inte alls den jag hade tänkt mig från början. hade tänkt en Blå Bondelid men kom hem med en grön Dobber...

Har lite saker jag måste ta itu med. Måste ringa Andreas mamma. Inga konstigheter egentligen. Om det inte hade varit för att prata om min oro inför loppisen i komethallen. Det är en sån sak som jag tycker är jättekul. Men oxå en sån sak som kan ge mig jätteångest. Det är sådana saker som är värst med Ångesten. Hur den tvingar mig att göra mot andra. Varför ska det vara så svårt att säga högt att jag inte mår så bra och att saker kan bli för jobbiga.. Men imorgon är det mycket jag måste ta itu med på jobbet. Så det frå bli efter det. Nu ska jag kura ihop mig i soffan och titta på tv och försöka glömma mig själv för en stund.