I söndags kom ångesten och slog ner mig. Som ett jättebasebollträ svingades det med all kraft över mitt bröst. Sen dess sitter den i bröstet å drar åt det osynliga bandet jag har runt halsen.

Var i Maj som jag inte mådde så bra förra gången, men nu känns det värre på nåt vis. Kanske för att det kommer igen så tätt inpå?
Hann jag kanske aldrig hämta mig senast? Men på senaste tiden så har jag inte hunnit med. Allting har rusat på och jag har varken hunnit sitta ner eller bearbeta. I mitt huvud har det varit kaos. Allt för mycket tankar om framtid, hus, barn mm.
Sen kom den här fysiskt jobbiga helg. Ingen egen tid för mig själv.

Så i söndags så sa mitt huvud ifrån. Och kroppen. Har varit hemma från jobbet i två dagar, inte kunnat äta, inte velat prata med någon. Smygit mig ut till coop för att hyra film utan att träffa någon. För jag orkade inte. Å det gör jag inte nu heller. Men imorgon måste jag till jobbet. Kan inte gömma mig för länge. Men jag vill.
Kanske kan jag tänka bort det konstanta dåliga samvetet jag har genom att vara på jobbet..

Å så är jag ju arg på mig själv. Som jag alltid blir. Arg för att jag inte kan hantera mig själv. Hur kan jag inte förutsett det här?

Å nu har jag ju verkligen undrat hur min kropp vill ha barn, när det kan bli sånt här kaos! Men som det känns nu så har den längtan mattas ut.

Jag blir stressad när jag tänker på att gå till jobbet imorgon. Vill gärna gömma mig här hemma. Men för länge gör inget gott. Rädslan för att må sämre finns ju hela tiden. Och tanken på att inte vara hemma är så läskigt. Vill ju inte heller "misslyckas" och ge upp. Allt är så motsägelsefult och ologiskt.

Andreas bor i berghem i veckan och är Dorisvakt. Så egentid är det rätt gott om. Visst så skulle det kanske vara lite lättare om Andreas var hemma. Men jag måste öva på sånna här situationer själv.
Vet aldrig när det går över eller komma igen. Hatar verkligen ovissheten.
Känner mig nog rätt hatisk överlag just nu.

Varför har jag det såhär? Just nu känns det som om det var längesen det var riktigt bra. Känns som det iallafall. Jag glömmer ju så lätt..

Varför? vaför? varför?

Helvetes jävla skit!

Just nu pendlar jag mellan att känna mild panik över att må såhär och att känna att det går över den här gången oxå. Å det pendlar från sekund till sekund. Väldigt väldigt påfrestande. Ska jobba på att ta en dag i taget. Så egentligen ska jag inte bestämt om jag ska till jobbet imorgon redan nu.. men jag måste ju ladda lite oxå. Nu är det så ologiskt igen. Får ju egentligen se hur sömnen bli inatt. För såhär dåligt brukar jag inte sova. Natten till idag så vaknade jag 4 gånger. SÅ det hann aldrig bli någon direkt djupsömn..

Hoppas på en något ljusare och piggare morgondag!