Skickade sms till mamma imorse, fixar inte mina åtagande. Känns hemskt.
När jag träffat mamma en stund så kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Och när mammma kramar mig då så går det inte att hejda.
Hämtade mig ganska bra, grinade visserligen mycket.
Nu svider ögonen.
Kunde inte äta middag. Går inte att få ner en bit.
När vi kom hem så hoppade jag in i duschen och ensamheten är läskig. Tänkte jobbiga tankar och grät ännu mer. Andreas kom in. Så skönt att han finns.
Försöker fråga mig, vad är det värsta som kan hända?
*Ja det känns som att jag ska bli galen emellanåt då jag tappar kontrollen helt över mina tankar och känslor.
*Tänk om jag är utan hjälp, kanske inte går att "fixa" mig.
* VAd händer om Andreas inte orkar mer?
Jag orkar inte jobba så hårt för att ha en dräglig tillvaro. Det här är inget värdigt liv. Å det finns ju så mycket att leva för. min familj, andreas, wiliam och snart ska jag ju bli moster igen.
JAg är inte direkt troende men nu ska jag nog be om att livet känns bättre imorn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar