puh, äntligen

Så, nu är alla hemligheter över.

Jag och lillasyster har länge planerat en babyshower för malin. En överaskningsfest .

För att få malin att planera in dagen så sa vi att vi skulle ha utflyttningsfest för sara som äntligen flyttar på riktigt. Så Jag å malin har planerat present till sara och jag och sara har planerat babyshower för malin. Å det är ju så roligt med hemlisar, så länge jag får veta!

Så igår så var det dax. jag åkte till mamma tidigt för att förbereda för showern, satte upp girlanger, partytält mm.. Vi bjöd på paj med glass, bullar, choklad.

Bullarna hade malin gjort till saras utflyttningsfest och gjort några extra som sara skulle ha i frysen, men så blev det ju inte, alla skulle upp på fat. Så malin bakade bullar till sin egen babyshower, utan att veta om det!

Gästerna dök upp vid halv 2 och kl två hämtade jag malin, som inte hade någon aning!

Vi gick runt på baksidan hos mamma, malin gick först och på altanen stod alla å sa surprice. Malin vart väldigt chockad! Så vi hade en jättetrevlig dag med fika, presentöppning och lekar.

Efter det var jag helt slut att jag somnade på sara och willes säng. Att jag inte lär mig att jag inte riktigt har det mentala för att orka massa stora saker. Men jag vill ju så gärna!

Så nu har jag börjat tänka på morgon dagen. Då är det tänkt att jag och andreas ska åka till landet. Landet är morbror kenneths landställe som vi får låna.

Men jag är redan nervös, har egentligen varit längre men då bara imellan åt.

Vill så gärna att allt ska gå bra. Andreas var där förra helgen och rekade, fick ta kort så jag kunde se sen hur det såg ut, allt för att förbereda mig.

Första tanken var ju att vi skulle hyra en stuga nån dag för att prova hur det kunde vara, men så fick vi möjlighet att låna landet å då har jag genast glömt den ursprungliga planen och planerar att stanna i en vecka typ. Men dumma mig, varför har jag åter igen inte lärt mig att jag inte riktigt är som alla andra, ännu.

Men min vilja är stark. det är den som har tagit mig såhär långt.

Men jag är rädd för att det inte kommer att gå, att jag blir rastlös och känner efter för mycket. Och det värsta, att behöva säga till andreas att det inte funkar, att jag vill åka hem. För jag vet ju hur gärna han vill åka dit.

Men jag sak försöka ta en sak i taget men det är svårt. Det här är första gången under vårt

5 -åriga förhållande som vi åker bort tillsammans.

Jag vill, jag vill ,jag vill!!